Efter en söndag helt upptagen av däckrengöring och antennmontering kom vi så iväg i morse. Utan kanalkort, eftersom de av misstag packats i lådorna som skickades med posten till Lagarde. Vi navigerar nu enbart med hjälp av Navionics på Ipaden. Plus båtens Garmin som inte har någon kanalkarta men där vi ser AIS pråmar. Men vi har bara mött en enda pråm på hela dagen.
Femton distans och sju slussar, varav två uppåt, har tagit sex timmar. Vi har glidit fram i fem knop genom fågelsång och lövsprickning. Sett svalor och gullvivor. Bränt näsa och kinder i solen. Vinkat och ropat bonjour till fiskare och promenerande pensionärer och solande hundpundare. De sista blir alltid extra glada när de upptäcker Sigge i sin flytväst.
Marinan i Nancy ligger nära centrum. Den skryter med blå flagg 2005 men känns sliten. Det finns inget internet. Den är mer än halvbelagd av permanenta båtgäster, varav många mer eller mindre misäriska pråmar under ”reparation”. Känns inte som världens tryggaste natthamn, i natt tar vi in stävstegen.
I morgon har vi ca tjugofyra distans och fjorton slussar till varvet i Lagarde, tveksamt om vi klarar det på en dag. Vi går härifrån tidigt och försöker komma så långt som möjligt.
Nancy får kanske en chans till om en vecka eller så. Då passerar vi nog här igen, förhoppningsvis med ny propelleraxel. Här finns en del ”måsten” att se, till exempel Europas vackraste torg, Place Stanislas. Jag är mer fascinerad av levande nutid än historia men tog en snabb promenad till torget ikväll, på jakt efter en Orangeaffär för att fylla på mobilkortet.
Place Stanislas är det pråligaste torg jag sett, fullt av förgyllda utsmyckningar och med portaler i varje hörn. Stanislas själv står staty mitt i. Det är bilfritt och kantat av uteserveringar, omgivet av parker med försäljning av mat och souvenirer. Luften är fylld av det där mumlet som uppstår när tusen människor äter och pratar, utan att överröstas av motorljud eller musik. Säkert underbart en ljum vårkväll. Tji fick han, Stanislas, om han byggde torget för att det skulle fyllas av militärparader.

Strålande sol men hård, kall vind. Odd borrar och skruvar för att få vår nya internetantenn Glomex Webb Boat på plats. Facit av förra årets komplicerade installation blev att det kostade massor av tid och pengar och aldrig fungerade. Nu tar vi nya tag. Fortsättning följer.
Jag har handlat mossdödande medel på byggvaruhuset och börjat skura överbyggnaden.
Vi besökte den lokala vinproducenten för provsmakning och bunkring och gick därifrån med tolv flaskor och akut magkatarr (jag). Man kan inte behandla en 5/2-mage hur som helst insåg jag när jag rekapitulerade dagens födointag. Förlåt. Fullkornsgröt, sparris, musslor, paté, en jättesallad och provsmakning av sju sorters vin är kanske lite hårdsmält efter en dag utan något alls?
Det blev att hålla sig till vatten och koltabletter (jag) hela kvällen i Henks och Marjoleins båt. (Konstigt, ändå gick det åt tre flaskor vin och en massa ost och baguetter.) Henk visade rutten för deras jordenruntseglingar, den förra och den kommande. Vi pratade sjösjuka och skräck. Marjolein berättade om sitt knep att kontrollera rädsla – då sjunger hon.
Imorgon ska vi ta det lugnt. Avfärd mot Lagarde är framflyttad till måndag.

”Aha, är det så champagnekorken kommer på plats!”

Henk visar förra  jordenruntrutten. Nästa år tar de av söderut från Brasilien.

Dagsregn och åska. Odd skruvar och fixar, jag handlar och flänger omkring. Sigge kryper längst in i förpiken, under vår säng, när det mullrar.
Fredag betyder grönsaksmarknad, här finns redan färsk sparris och en massa andra primörer. Hittade också en affär med ekologiska varor, bl a fullkornsflingor av havre och råg, omöjligt att köpa i vanliga supermarche. Nu är det bara min dagliga Keso jag måste avstå från när vi är i båten.
Goda nyheter hemifrån, mamma kommer in på ett äldreboende, en ängslan mindre för oss syskon och mycket bättre för henne. Och hon är helt med på det själv, vilken lättnad!
Jag längtar efter innehållet i de lådor vi skickat hit med posten. Trettio kg nödvändigheter. Bland annat en packe GI och LCHF receptbilagor från olika tidningar.
Nyss knackade det på utsidan, Henk och Marjolein har anlänt till sin båt och bjöd in oss på kvällsprat imorgon. De har bestämt sig för att segla till Patagonien efter Frankrikes kanaler. ”Undrar om vi skulle klara det?” sa Odd prövande till mig efteråt. (Du trodde kanske att det är jag som är båtlivshetsaren i familjen?) Jag svarade inte. Som tur är kommer vi aldrig att ha råd med båten som skulle krävas för ett sånt äventyr.

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.

Vad gör jag om det näst värsta händer? Katastroftänkandet är aldrig långt borta, det måste bekämpas varje dag. I lördags hörde jag en kvinna berätta om hur hon reagerade när det näst värsta plötsligt hände henne. Hon och hennes man seglade sin båt, en mindre Hallberg-Rassy,  i Medelhavet när han drabbades av en svår sjukdom och dog.

Hon var 65+ när det hände och enligt egen åsikt totalt oteknisk, kunde knappt starta gräsklipparen. Mannen hade varit sjökapten och lots, hon hade hela deras seglarliv varit van att lyda och lita, han visste alltid bäst. Hon hade aldrig behövt fördjupa sig i seglingen, hon är konstnär och fokuserade på sitt måleri när de var ute. Akryl och akvarell. Under vinterhalvåret ställde hon ut och sålde konstverken som skapades under månaderna ombord.

Plötsligt ramlade himlen ner, grunden för hennes tillvaro försvann. Efter att ha lämnat båten i Grekland, rest hem och brutit samman bestämde hon sig ganska snart för att börja om, bli ensamseglare. När så många män klarar det, så kan väl jag, resonerade hon.  Kvinnan heter Elizabeth Tyler, och hennes hemsida hittar du här.

Titta på de här filmerna som hon själv har gjort, och som hon visade under sitt föredrag på Kryssarklubbens Medelhavssektion i lördags. De är tagna med hjälp av en GoProkamera som sitter på huvudet, en systemkamera och en mobilkamera. Helt oteknisk kan hon ju inte vara… 🙂 Den första visar hur hon löser ett svårt problem efter en storm. Den andra visar mer i detalj hur hon gör när hon seglar ensam. Jag har fått en ny idol!

PS. Om filmklippen visar något helt annat beror det på att jag klantat till det med Youtube. Då hittar du filmerna på Elizabeths hemsida. Jag lovar, det är värt besväret.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Historien jag berättade på bloggen den 28 september var inte spännande, inte lustig alls. Jag ångrar tonen i berättelsen, men stryker inte ändå.  Igår ringde en engelsktalande fransk polis och ville att jag skulle skriva en detaljerad redogörelse för vad vi upplevde. Han hade  mitt mobilnr eftersom jag ringde 112 den där natten i Dormans. Hans många frågor väckte en del detaljer till liv som jag inte tog med i mitt blogginlägg. Ord som skreks där från andra sidan floden. Ord som jag tog för fyllevrål.

Nu fick jag veta att någon drunknade i floden den natten. Skriken vi hörde var ångestskrik från hans bror. Vi kanske räddade en ung människas liv, men ett annat var redan släckt.

Jag undrar ofta nu för tiden om jag har tappat mitt sinne för humor. Jag kan inte skratta åt dessa Youtube klipp som alla andra verkar tycka är så roliga. Den gamla kvinnan som kastar en pinne och sedan  dras omkull av sin hund, faller handlöst ut ur bild. Vad är det för roligt med det? Tänk om hon bröt höftleden? Jag känner mig tråkig och tungsint och undrar om det är åldern som påverkar vad man tycker är roligt och inte.

Vi kunde inte gjort mer än vi gjorde den där natten i Dormans. Däremot kunde jag låtit bli att göra det till en anekdot i bloggen, ett äventyr att dra på munnen åt. Nu vill jag bara gråta.

En dag såg vi vattenskidåkare som tränade. De höll fast i handtag som drogs runt en sjö av en linbana. När de tappat taget och ramlat gällde det att snabbt ta tag i, och få grepp om, nästa tomma handtag som kom studsande över vattenytan. Det såg väldigt svårt ut.

Just nu ligger jag där och trampar vatten. Men jag försöker inte ens fånga handtagen som kommer farande, jag skyddar huvudet med båda händerna och dyker. Sju veckor utan vardag är slut. En hel del måsten har samlats på hög. Några riktigt roliga projekt, som jag har sett fram emot, väntar också. Till exempel lektörsrapporten av mitt manus. Hela dagen har jag slunkit än hit, än dit mellan apati och arbetslust.

Det är som om kanalresan behöver mer utrymme, mer tid. Som om allt det jag upplevde egentligen inte fick plats under de där sju veckorna. Nu vill jag titta igenom mina bilder, ta fram kartorna, tänka efter var vi varit och vad vi gjort. Läsa bloggen baklänges och upptäcka vad jag glömde berätta om. Ställtid kallar Bodil Jönsson det.

Nån gång nästa vecka ska jag försöka få tag i ett nytt handtag, och resa mig upp. Koncentrera mig på att hålla balansen, inte försöka mig på några avancerade konster än på ett tag.

Det var elva grader i huset och ingen ved inne när vi kom hem med halvettfärjan i natt. Odd febrig och förkyld. Dålig planering. Men bra att det var fredag i alla fall, och inte arbetsdag nästa morgon. Jag har laddat vedkällaren och eldat och fyllt flaskor med sprit och franska slånbär. Packat upp datorn och ukulelen. Handlat mat för en förmögenhet. Ringt barnen.

Men mest har jag suttit och stirrat frånvarande med tankarna på annat håll.