Igår bävade jag lite inför 48 sjömil nästan helt utan skyddande skärgård, men det blev en propagandasegling som kunde användas i en reklamfilm för sjöscouterna. 6 – 7 sekundmeter plattläns, dvs med vinden rakt akterifrån, och väldigt lite sjögång. Vi flöt fram över Kattegatt som en svan med genuan på styrbordssidan och storseglet åt babord. Turades om att sitta i kaptensstolen och läsa och hålla utkik medan autopiloten styrde. Till och med Sigge kunde koppla av och sova bort timmarna i sin sjökoj.

När vi kom fram till Varbergs hamn och skulle ta ner seglen blåste Odds älskade keps, inköpt i Newport, i sjön. Vilken tragedi! Keps överbord. Vi cirklade runt i en kvart och letade, jag försökte trösta med att det var i alla fall ett värdigt slut för hans favoritkeps. Till slut gav vi upp, jag drog en lättnadens suck eftersom jag inte alls gillade situationen med Odd på däck med båtshaken i högsta hugg.

På kajen i inre hamnen väntade vännen och fd kompanjonen Hans som jag träffar alldeles för sällan, och nu är klockan plötsligt midnatt och en kväll fylld av kärlek, minnen och god mat väntar på att smältas.

På bilden syns Nidingen i bakgrunden. Den fyren har jag bara hört talas om på sjörapporten tidigare.

I två dagar har jag snubblat fram och tillbaka över min stresströskel. Igår trodde jag fortfarande inte att vi skulle komma iväg som planerat. Precis allting strulade.

Som vanligt när nerverna utmanas på det sättet blir småsaker till jätteproblem, och idag föll jag i gråt när mitt mobila bankID vägrade fungera.

Och som vanligt är Murphy, han med lagen om alltings jävlighet, i sitt esse under sådana omständigheter. Igår hade jag åtta olika ärenden med bilen, från att köpa säkringar på Kjell & CO till att byta startbatteri hos Hjertmans och hämta ett båtlarm i Myggenäs. (Allt medan Odd installerade nya kylskåpet ombord vilket tog precis hela dagen.) Jag nöjer mig med att nämna tre av alla små och stora missöden som haglade över mig. Det blev ”Medges ej” när jag drog kortet på ICA. Mitt vanliga bankkort saknade täckning när jag försökte med det istället. När jag lyfte ut matkassen från baksätet gick hela botten sönder och alla varor rullade in under bilen.

Alltid lika effektiva och gulliga Josefine på Hjertmans i Stenungsund såg i alla fall till att jag fick med mig rätt saker därifrån. Tack Josefine, vi kommer visserligen att sakna din sakkunskap och hjälpsamhet, men det är tur för vår ekonomi att vi inte kommer att ses på ett tag nu. Det är också tur för vår ekonomi att vi tog in offerter från olika ställen innan vi började rusta båten. Hjertmans var billigast, och vi fick rabatt även på allt som inte fanns med på offerten, vilket var ungefär lika mycket till.

Vi är absolut inte klara. Hälften av allt som står på listan ”Göra färdigt innan avfärd” är nu överflyttat till listan ”Kan göras klart senare”. Till exempel installationer av internet, avgaslarm och båtlarm med mera.

Men imorgon,  på 1a maj, kastar vi loss. Första natthamnen blir Långedrag, en dagsetapp på ca 42 sjömil. Ungefär åtta timmar räknar vi med, inklusive tankning.

Jag blev  alla fall klar med dekorationen av vår ”Fenderbrett”. En rejäl ekplanka,  uppvuxen hos Anders på Ängön, ska skydda båten mot vassa slusskanter och även fungera som landgång när man inte kommer ända intill kanten i grunda kanaler.  Det hänger en på styrbordssidan också.

De senaste halvåret har jag arbetat betydligt mindre på LifeStone än normalt, knappt halvtid.  Först skulle jag prioritera manuset och redigeringen. Nu prioriterar jag båten, för att vi ska komma iväg som planerat 1 maj. Varje morgon kör jag till varvet och gör ett förmiddagspass. Både romanen och resan till Medelhavet är drömmar på väg att bli verklighet och jag påminner ofta mig själv om hur tacksam jag måste vara  – och är!

Men jag inser också allt tydligare att man inte kan få allt, inte göra allt, hur gärna man än vill. Jag måste släppa taget om något, inte bara lägga till mer och mer. Det hjälper inte att gå ner i arbetstid, dygnet blir inte längre för det. Egentligen har jag inte tid att arbeta.

Vad offrar jag då?

Fotograferandet. Det känns riktigt tråkigt att inte hinna med kameran som förut. Fotoutmaningen 365 bilder 2014 har jag bestämt mig för att lämna. Fotosöndag som jag deltog i varenda vecka i två år är nu vilande. Mitt Flick-konto har gått i ide.

Yogan. Det tar faktiskt för lång tid på morgonen, och på kvällen orkar jag inte.

Mamma. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hälsar på henne oftare.

Barnbarnen. Nej, jag offrar dem inte, såklart. Men jag skulle vilja umgås mycket mer med dem.

Trädgården. Den hade jag bestämt mig för att strunta helt i. Men så hittade jag mig själv på knä framför rabatterna i alla fall. Det är meditativt att rensa ogräs. Jag blir lugn och nollställd inombords.

Ukulelen. Till den finns det alltid en stund över. Precis som med bloggen. Det är sånt jag kan göra på små stunder inimellan när jag får lust.

”Till Dir. von Essen, Svenska Telegrambyrån AB, Göteborg

Hej! Jag finns på Ervaco och jobbar som copy. Mina ungdomssynder klarade jag av på Stendahls.

Kan vi ha nå´n glädje av varandra?

Katinka Bille

Hemtelefon: 28 46 39”

Ungdomssynder? Jag var 25 år… Jag fick jobbet. Tyvärr minns jag inte hur mycket jag fick i lön. Däremot att jag fick fri tjänstebil, en oerhörd lyx.

Bland alla dokument som hittades i kassen på vinden finns också anställningsbeviset från min allra första arbetsgivare fyra år tidigare, Sven Bjersér på Stendahls.

De betalade mig 1 975 kr i månaden.

Den första annonsen jag skrev var en helsida för Beyersdorf, Nivea. Innan den godkändes skrev jag om den i säkert hundra varianter. Där och då lärde jag mig att ta kritik på text. Tyvärr har jag nog glömt bort det också med åren.

Fyra barn har jag stressat, jagat, väckt i gryningen för att de ska hinna till skolbussen, skyndat på i affären och hoppat över kvällssagan för att jag ska hinna med mitt. (Nåja, så långt gick det sällan).
Med 6-åriga barnbarnet njuter jag av att vi såsar oss igenom köpcentrat, väljer och vrakar och ber om råd på biblioteket, provar att gå baklänges på rullbandet upp från Hemköp.
Jag vägrar stressa en enda gång till med ett barn i handen.
Vad hade hänt om jag tänkt likadant när hans pappa var liten?
Förmodligen hade inte himlen trillat ner. Kanske hade han växt upp till en något mindre stressad pappa.
Ingenting försvinner, allt kommer tillbaka.

Det flyter på. Dagarna består av skriva, läsa, äta, promenera, fundera.
Mycket båtsurfande blir det också. Jag följer förstås nyfunna bekanta Pekka och Barbro i ARC+ som nu har hunnit till Kap Verde. De ligger med sin lilla Laurin 32 nu på 17e plats av ca 50 båtar, de flesta medtävlare är runt 50 fot. Imponerande.
Har via ett marint forum hittat amerikanen som importerade LM32 till USA, och som är förklaringen till varför det seglar så många LM i de stora sjöarna Lake Michigan, Ontario m fl. (Michigansjön är 58000 km2 vilket kan jämföras med Vänerns 5000 km2). Jag fick hans telefonnr, och fick också veta att en god väns fru seglat ensam över Atlanten i en LM32 vid 80 års ålder. Han mailade en detaljerad beskrivning på de enda två justeringarna som gjordes på hennes båt; spygatter i sittbrunnen och förhöjd tröskel in till styrhytten.
Har jag sagt att Internet är fantastiskt?
För övrigt är vädret uselt sett ur semesterperspektiv och perfekt ur författarperspektiv. Blåsigt och mulet med solglimtar. Man kan ligga på min balkong utan att blåsa bort, men så fort jag släpat ut kuddar och badlakan går solen i moln igen 🙂 Det är mitt balkongräcke som syns i nederkant på bilden, och det är extremt lågvatten. Det skiljer ungefär 2 meter mellan hög- och lågvatten, det blir stora ytor när det är så långgrunt. Vid högvatten skvätter vågorna upp på strandpromenaden nedanför. 6 timmar ungefär är tidvattencykeln.

I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.

Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.

Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.

Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.

Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .

För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.

Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.

Då hinner man segla rätt långt.

Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.

Kommer du ihåg när jag tog bilden?

Imorgon döps Leah i Göteborg och efteråt blir det stort kalas. Med massor av underbar etiopisk festmat. Injara med läckra såser – mmm! Jag har lovat baka Apfelstrudel till 70+ gäster.

Det är enklare än det låter tack vare den färdigfrysta filodeg som finns att köpa. Vansinnigt gott blir det. Nu står 8 längder i matkällaren,  bara vaniljsåsen återstår att koka.  Per Morbergs recept på gammaldags vaniljsås. Tre satser får räcka, jag kompletteringsköper glass på ICA imorgon.

Här är receptet för en längd Apfelstrudel:

Ingredienser: Filodeg, malen kanel, äpplen, russin, honung, citron, flagad mandel, smör.

*Ta upp filodegen ur frysen och låt tina i sin förpackning några timmar i rumstemperatur. Gör under tiden detta:

*Kärna ur och dela 3-4 äpplen i tärningar, lägg i en tjockbottnad kastrull och blanda med 1,5 msk kanel, 2 msk russin (kan uteslutas) 1,5 msk smält honung, 1 msk vatten och 2,5 msk färskpressad citron. Koka tills äppelbitarna är mjuka, rör så att det inte bränns fast i botten. Sänk värmen i så fall, tillsätt ev lite mer vatten. Låt kallna.

*Smält ca 250 gr smör och låt svalna.

*Öppna och vik försiktigt upp paketet med filodegen så att alla filodegplattorna ligger ovikta i en hög. Lägg en fuktig handduk ovanpå så att de inte torkar.

*Lägg ett smörpapper på en plåt. Inte en långpanna, det ska vara en platt ugnsplåt. Tag nu ett filodegsark och lägg mitt på papperet. Lägg tillbaka den fuktiga handduken över resten av filodegen.

*Pensla filodegen med smält smör. Det är inte så noga att varje millimeter är täckt, men kanterna är noga. Sikta nu över ett tunnt lager  florsocker med hjälp av en sil (kan uteslutas).

*Lägg ett nytt filodegsark ovanpå, pensla och sikta florsocker. Fortsätt likadant tills alla filodegsarken är slut.

*Lägg äppleröran i en sträng på mitten, platta ut fyllningen i ett jämnt lager men lämna plats på alla sidor. På långsidorna ska det vara minst 3 cm deg kvar. Vik in kortsidorna som ett lock ett par cm in över äpplefyllningen, pensla smör på den invikta degen. Vik över degen på långsidorna in mot mitten, se till att de överlappar så att fyllningen ligger som i ett paket. Pensla med smör på degen. Sikta ev över lite mer florsocker och strö över flagad mandel.

Baka i 175C ca 30 minuter. På bilden har längderna öppnat sig under gräddningen så att äpplefyllningen syns, men så ska det INTE se ut när man börjar grädda! Det ska vara ett stängt paket.

Servera med vaniljsås och/eller glass. Vansinnigt fett, sött och mäktigt. Kan frysas om det blir över.

På varvet där vi lägger upp vår båt för vintern finns en underbar segelbåt värd många miljoner. Den är renoverad till toppskick. Den har inte varit i sjön varken den här sommaren eller förra. Mannen som äger den har inte tid att segla. Men han har råd att betala, så den ligger där inomhus år ut och år in.

Jag funderar på vår framtid, Odds och min. Hur mycket pengar behöver vi de närmaste 20 åren? Vad är viktigt, vad vill vi ha råd att äga och vad vill vi ha råd att göra? Det skiljer sig såklart på vissa punkter, han är nog mer fäst vid jord och får och hembygd än jag. Att äga saker för ägandets skull är helt oviktigt för oss båda, det vet jag säkert. Frihet handlar om handlingsutrymme. Att kunna skapa, resa, upptäcka, växa.

Detta behöver jag: Min familj. Vänner. Ett eget rum. Ostörd tid. Tystnad. Musik och litteratur. Nya intryck och projekt. Verktyg och teknik. Uppkoppling. Fri horisont ibland. Sol och värme.

(Nedanstående bild har jag tagit i Las Palmas. Jag vet förstås inget om dem som bor i huset, skulle inte vilja byta med dem. Men jag kan inte låta bli att fantisera. Någon har gjort ett val att bo så här. Vem och varför? Nöd eller önskedröm?)

Internet är fantastiskt. Jag tror att jag säger eller tänker det varenda dag minst en gång. Idag kom det här mailet:

Sinu ber alltså om lov att få använda ett par av mina bilder i sin fotoskola. Bilderna har han hittat på Flickr som är en bildbank på nätet där tusentals fotointresserade från hela världen lagrar sina bästa bilder och bildar nätverk, ungefär som på Facebook.

Jag är extra glad att han fastnat för just den här några år gamla bilden på S och A i sina syriska brudnäbbsklänningar. Det är ett av mina älsklingsfoton, jag har den som skärmsläckare och blir aldrig trött på den. Nu har jag glömt exakt hur jag gjorde för att åstadkomma den läckra High key effekten med de ljusa tonerna, jag har så mycket annat omkring mig just nu så fotograferandet får stå åt sidan ett tag.

Men min kära Nikon D300S väntar på mig utan knot, det vet jag.

PS. Alla kommentarerna under bilden kommer från när jag la upp den på Flickr för tre år sedan, den fick väldigt mycket uppskattning och min själ gladdes. Därför tar jag inte bort dem nu.