Eftersom bloggen också är min dagbok och dokumentation över vad som händer i mitt liv (inte riktigt allt förstås) så måste jag bara lägga upp den här bilden som Odd tog imorse på balkongen. Den här dagen ska jag spara i mitt minne som en riktigt fin pärla.

Frukosten på balkongen med den här utsikten är helt oförglömlig. Varmt och ljumma vindar, yoghurt, frukt och omelett. Odd gick till busstationen för att lista ut vilken buss vi ska ta för att komma upp i bergen imorgon. Jag skrev. Är uppe i 47000 ord nu under november.

Sen gick vi till klippstranden utanför Las Palmas och badade i jättevågor. När solen gick i moln gick vi hem och lagade en festmåltid på atlantlax och goda grönsaker. Samt ost och vin som vi handlade på vägen hem från stranden.  Vad kan man önska mer?

Dags att gå hem

Bara så ni inte är alltför avundsjuka därhemma. Så här ser det ut de flesta morgnar utanför balkongen faktiskt. Solen brukar titta fram någon timme varje dag på eftermiddagen, men om jag hade kommit hit för att sola och koppla av på stranden hade jag blivit väldigt besviken. På snart två veckor har det nog bara varit två riktiga, hela soldagar. Om jag inte hade haft mitt manus att jobba med hade jag gått upp i atomer. Men som det nu är känns det helt perfekt, det är precis lika underbart som jag har föreställt mig. Ända sedan jag bokade det här rummet i mars faktiskt, har jag tänkt på hur det skulle bli att sitta och skriva i sin bubbla helt ostörd i fem veckor.  Och så blev det precis som jag tänkt.:-)

Nu har det visserligen bara gått två veckor än så länge, kanske ska gardera mig lite där, för hemlängtan och tristess…

Men Odd och jag skypar varje kväll, så vi ses ju på sätt och vis i alla fall. Och jag ser på TV då och då! De här med TV-apparna till Paddan är bra när jag vill ha lite omväxling till läsandet. Igår såg jag Babel och Efter tio med Malou von Sivers. Och i förrgår såg jag Solsidan och skrattade högt åt Ove Sundström som fick lustgas. Vilken skådis!

Undrar om man kan se på film med paddan? Det skulle vara mysigt att kunna kolla på Chocolat eller Svart Katt Vit Katt eller Zigenarnas tid eller Brokeback Mountain eller….  Får fråga expertisen bland mina barn.

Det sågas och hamras och borras i en lägenhet under mig, så det är omöjigt att skriva på rummet under dagtid.

Jag flyr till Cafe Suecia fast det verkligen inte är nästgårds, det ligger längst upp på Las Canteras, vid den delen av stranden som kallas La Puntilla. (Det var där jag blev av med min Iphone på stranden senast jag var här.)

Men det är härligt att vandra i strandbrynet ett par kilometer med solen i ryggen. Ipaden och tangentbordet i ryggan. Idag är det jättefint väder. Så nu sitter jag här igen på mitt kära café som är så författarvänligt. Tyst och mysigt, trevlig personal och sköna stolar. Tänk att de kände igen mig sen i våras. Jag kör min 30-minutersmetod. 30 minuters skrivande, 10 minuters paus.

I pausen undersöker jag bokhyllan med böcker som är till låns. Jag måste hitta nån sämre läsning än Åsa Larsson, något som inte gör mig förlamad av prestationsångest. Min vän Ewa Evers tipsade om att hon försöker att titta på ”usla eller halvusla verk” när hon är mitt i en skapandeprocess för att inte drabbas. Jodå, där finns flera stycken Harlequin och massor av tröttsamma svenska seriedeckare som jag inte vill namnge för att inte verka förmäten. Men jag orkar bara inte. Det får bli en Helene Tursten och en Mari Jungstedt i alla fall. Fast jag sannerligen inte tycker att de är ”halvusla”. Jag ska försöka sätta mig över mitt ego, låta bli att jämföra. Alice Lyttkens minns jag att mamma brukade läsa. Är det romance? Får nog fråga Simona Ahrnstedt, stjärnan på vår svenska romancehimmel.

Lunchdags. Eftersom servitrisen heter Anette och kommer från Sverige kan jag få min sallad precis som jag vill ha den.  Den kostar 4 € och det blir en stor klick tonfiskröra över som jag får med i en liten plastask ”to go”. Perfekt kvällsmål på rummet ihop med en halv avokado.

kl 15.00. Tar tillbaka det där med jättefint väder. Storm och regn igen, ser nästan ut som åska söderöver.

Tvärs över korridoren ligger mitt nya rum. Jag har flyttat mina pinaler  lite i taget under hela förmiddagen, behöver inte lämna nycklarna till det gamla rummet förrän imorgon.

Det nya rummet har 1. Mindre kök. 2. Lite mindre  rum. 3. Större balkong. 4. Hela havet utanför fönstren.

Vädret är dock detsamma, som synes. 🙂 Men det gör inget, jag har  bästa flytet med min nya skrivteknik: Skriva 30 minuter, pausa 10 minuter, skriva 30 minuter igen. Tre gånger. Jag sätter larmet på mobilen och slutar direkt när det piper.  Hemligheten kanske är att jag aldrig skriver tills jag blir trött på mitt material? Alltid när klockan ringer är jag mitt uppe  i nåt spännande eller intressant som jag är ivrig att få fortsätta med.

Mindfulness. Ett nytt begrepp dyker upp och man tar det till sig. Alla gör det. Att leva här och nu låter ju så rätt. Kan man bara lära sig att  vara närvarande i nuet löser det alla problem med stress, depression, övervikt och högt blodtryck. Samt alla relationsproblem med barn och familj och arbetskamrater.

Jag går nu in på femte dagen av nästan totalt frånvarande i nuet. Istället kretsar alla mina tankar runt runt i en värld av påhittade människor i en förfluten tid.

Och jag känner mig så lugn och lycklig. Häromnatten vaknade jag och antecknade det här  svaret på frågan som man får i alla författarhandböcker. ”Varför skriver du?”

Jag skriver för att få uppfinna världen. För att jag älskar att vistas i den fantasibubbla som jag då skapar.För att det är en sån stimulerande utmaning att göra den bubblan trovärdig för andra.

Visst låter det sjukt?

Femte dagen med regn och blåst i Las Palmas. Ändå fullständigt underbart. För jag befinner mig ju i själva verket på Flatön i början av 50-talet.

Den här bilden tog jag i ösregn imorse under en markis på strandptomenaden.

Först måste man kunna vara borta från jobbet så länge. Det beror ju mycket på vad man har för arbetsuppgifter. Igår mailade jag två annonsmaterial till Bonniers med min Ipad och svarade på viktiga mail under två timmar. Fast jag satt i balkongstolen  och lyssnade till vågornas dån mot playan (det blåste friskt). Man behöver alltså inte ens släpa med sig datorn för att kunna sköta mitt jobb, det räcker med Ipad och ett trådlöst tangentbord. Sen ska man hitta ett lägenhetshotell som det här. Med bra gratis uppkoppling. Playa President på  Calle Nicolas Estevanez 80 i Las Palmas. Perfekt läge, jag skulle faktiskt kunna kasta min päronskrott rakt i havet från balkongen. En gullig liten vaktmästare som är på plats hela dagarna och som visserligen bara talar spanska. Det är ingen idé att du googlar på hotellet. Det finns en hemsida med kontakt och allt, men ingen svarar på dina mail. Sorry, men så är det bara. Du måste boka genom att komma hit, visa upp dig. Sen kan du alltid faxa (fast bara på spanska). Det krävs lång framförhållning, jag bokade i mars.

Flygbiljetten hit med Norwegian kostade 4074:- t/r. Jag bokade tidigt.

När jag skulle betala mitt rum igår visade det sig att jag fått det här med priset om bakfoten. Det kostade inte alls 35€ per dygn. Om man stannar en månad eller mer kostar det bara 22€ per dygn. Ca 200 kr! För ett rymligt rum med två sängar, pentry med kylskåp, toa med dusch och tvättmaskin, och som sagt balkongen ut mot havet. Nya lakan ooch handdukar får man en gång i veckan. Städa får man göra själv. Att äta ute varje dag blir dyrt och enformigt. Jag tänker laga alla måltider i pentryt. Det finns flera bra och välsorterade supermarkets i närheten och massor av småbutiker med livsmedel om man tycker det är roligare. Igår handlade jag goda kanariska ostar, serranoskinka och spanska korvar som såg spännande ut. Matvaror och annat kostar som hemma. Däremot unnar jag mig mot kvällen en cappuccino eller kanske ett glas rött vin på någon av serveringarna på strandpromenaden. En dubbel, riktigt stor cappuccino kostar då 2,5 € Nu ska vi se om jag lyckas lägga in bilderna utan att de hamnar på sniskan. har tänkt ut att jag ska vänd dem ett kvarts varv innan jag lägger in dem, få se hur det blir…

Sådär. Nu sitter jag här i mitt ljusa och mysiga rum med balkong ut mot en playa där stormen driver upp jättevågor och palmerna vajar och vispar. Nåja, ca 10 sekundmeter bara säger YR, men det verkar faktiskt mycket mer. Nu är alla pusselbitar på plats. Det funkar att blogga, det funkar att skriva, det känns tryggt och bra där jag bor. Nu fattas bara solen, men jag saknar den faktiskt inte, inte än. Det är ju varmt ute, bortsett från blåsten och regnet.

Hur blev det såhär?

Det går för fort. Det är egentligen ett helt vansinnigt projekt;  flyga till Budapest sent torsdag kväll, hetshandla och hetsuppleva en mikrodel av den vackra ungerska huvudstaden under hela fredagen och halva lördagen och sedan hem igen lördag kväll. ”Nu har jag sett Budapest!” Men hallå…

Hela systemet rusar, kuggarna slirar när jag försöker sakta ner. Det började redan igår. Jag glömmer kvar mobilladdaren på hotellrummet, hetsäter små chokladkex när jag skyndar ensam i Budapests gamla saluhall under den sista halvtimmen innan minibussen hämtar till flyget. Provsmakar alldeles för många sorter i taxfreeshopen. Som jag inte ens gillar. Metaxa och plommonsprit. Hemma mitt i natten efter bilresa från Rygge flygplats i Norge. Då sätter jag mig framför datorn och laddar upp min bild på schackspelarna till Fotosöndag. Kollar på Facebook om min bild Hummermorgon verkligen tog sig till Finalen i Bohusläningens tävling.  Det gjorde den, och jag blir otroligt jätteglad! Av över 700 inskickade bilder har just min placerat sig bland de 10 överst på Topplistan. Tack vare alla som röstat på den på Facebook. Visserligen efter att jag tjatat och påmint och raggat röster, men jag har ju inte kunnat tvinga någon att rösta.  

När somnar jag äntligen? Långt efter två. Fast egentligen är hon ju bara ett, klockan ska ju ställas tillbaka.  (Är jag riktigt klok?)

Nu: förmiddag i fleecemorgonrocken hemma på Flatön, frost på marken, tyst i huset. Odd hämtar Sigge hos hundvakten. Idag är det återhämtning, inget annat. Det betyder långpromenad (nej, inte joggning), pula lite med nytagna mobilbilder, packa upp väskan. Vrida och vända på alla små presenter jag köpte till barnbarnen i olika gatustånd i Budapest. 

Skriva en timme. Äta lunch med A och P som kommer från stan för husbyggets skull. Det blir mackor till lunch, med kryddstark ungersk korv.

Inte äta upp resten av chokladkexen. Inte äta upp resten av chokladkexen.

Viktigt tillägg om Budapets världsberömda spa: Jag läste om det i Tripadvisor innan vi åkte. Där stod att det var snuskigt, illaluktande (luktar urin överallt påstod någon), förfallet, dålig service, långa köer, ingen information på engelska osv osv. Gnäll och klagomål. Vi var där en lördag från kl 10 till kl 13.30 och jag lovar att ingenting, inget av det som stod i Tripadvisor stämde. Möjligen var de stora och bekväma omklädningshytterna i trä lite slitna.

Slutsats? Ta Tripadvisor med en ordentlig nypa salt, det är gnällspikarnas eldorado.

Det tog oss tre dagar att köra 140 mil, det var motorväg nästan hela vägen. Från Göteborg och till den lilla byn Gråsten nere vid tyska gränsen. Vi körde över Öresundsbron, bron över Stora Bält och åkte dessutom färja två gånger. Det är ju bra att det går fort när man har bråttom och ett ärende, men inte upplever man något under en bilresa. Inga lukter, inga ljud, inga bilder att vila blicken i. Utsikter, jovisst. Snabbt passerar de förbi, man hinner inte njuta.

Vi bodde en natt i staden Svendborg på Fyns sydkust och hann med en morgonpromenad i gränderna ner till hamnen. Där fanns gott om ögongodis, jag hade kunnat strosa och fota flera timmar.

I vår ska vi segla hem vår nya båt från Gråsten till Flatön.

Det kommer säkert att ta tio dagar, om vi har tur med vädret. Tio uppehåll i helt nya natthamnar. Det är mera lagom restakt för den som vill hinna se.

Nu har vi båt igen! Det kändes väldigt konstigt att vara utan, även om det inte varade så länge. Vi älskade ju vår Tumlaren II men upptäckte i somras att den var för liten. Ju äldre vi blir, desto mer plats och mer komfort behövs för att båtlivet ska fungera.

Och mer teknik. På den här bilden syns ändå inte gps, VHF och diverse annat.

 Allra längst söder ut i Danmark, någon kilometer innan tyska gränsen hittade vi vår nya båt. (Ja, vi har alltså valt och vrakat ett bra tag på nätet innan den här bilturen.) Det känns som om vi har suttit i bilen sedan Odd hämtade mig på Bokmässan i fredags. Fem båtar har vi tittat på i Danmark, alla av modell LM32 i varierande skick och med olika prislappar.

Men det var inget att fundera på när vi kom in i båthallen och såg BriBert (döpt efter dottern Brigitte och sonen Norbert). Det var kärlek vid första ögonkastet eftersom hon var så välskött. Plus att hon hade allt, var utrustad med tusen finesser och praktiska anordningar. Karl-Hans och hans fru Lotte (?) har ägt henne i trettio år. Nu var det dags att gå iland eftersom K-H fyllt 85 och Lotte skulle operera knäna. De bor i Hamburg och talar bara tyska, vilket gjorde förhandlingen något komplicerad, men det gick. De grät och vi kramades när vi skildes åt. Vi lovade förstås att de var välkomna till Flatön och hälsa på.

Nu ligger vår nya båt kvar inomhus i Danmark under vintern, Karl-Hans ville göra den sista vårutrustningen och överlämna båten i april. Sen ska vi segla hem henne har vi tänkt. 🙂

Och sen hoppas vi att vi kan behålla henne tills vi också fyller 80.

Mogen dam, bild från Karl-Hans fotoalbum.

Ombordstigning anpassad för 60+…