Tre veckor utan träning nu. Förkylningen som Lille L hade med sig däckade mig helt med hosta och melonhuvud. Men nu är jag frisk och måste hitta min rörelseglädje igen. Fast tanken på att springa 7 km är helt omöjlig.

Odd låg med huvudet nere i båtmotorn igen vid Ängö brygga, så jag tog Sigge med mig dit på en kvällspromenad. Det är lättare att komma iväg om man har ett ärende. Ett kvällsdopp i Nordströmmarna får man inte missa när sommaren är såhär underbar och vattnet +21 C. Kvällssolens sista strålar når precis till bryggan där vi har vår båt.

På vägen gick vi förbi kossorna som ska bli Kaprifolkött så småningom. Kameran var förstås med, den går jag nästan aldrig utan.

Här är i två riktigt fina bilder från Krokstrandsfestivalen. Gruppen heter Swing Tarturo och var höjdpunkten, i alla fall enligt oss. Elin med cellon (eller är det en kontrabas?) vår absoluta favorit. Deras sida på Mypace hittar du här. De spelar på två ställen i Göteborg i augusti, se dem om du kan!

Nu har jag över 9000 bilder i min Bildbank. Och den bildbanken rymmer bara 2 års fotograferande. Jag skulle kunna sluta jobba och bara sitta med mina bilder på heltid. Göra fotoböcker till barn och barnbarn, fördjupa mig i alla dvdskivor från Moderskeppet, fylla väggarna med förstoringar.

Eftersom jag har ett jobb att sköta och ett liv som mamma, mormor, farmor och fru också, så hinner jag knappt titta ordentligt på alla bilder. Det viktiga är ju trots allt att leva det riktiga livet. Hur ska det annars kunna bli några bilder? 😉

Vad var du bra på en gång, som du har glömt bort?

Odd håller seminarium om musslor på briggen Tre Kronor som gästar Lysekil. Vi tog båten hit, nu fungerar den igen, oh lycka!
Jag flanerar längs kajen medan Odd föreläser. Det är folkfest i stan med Womens Match Race och massor av aktiviteter överallt. Jag har fotat, köpt jordgubbar, handlat varmrökt lax på Bengts Fisk nere i Fiskhamnen. Nu sitter jag ensam i båten och tänker tacksamma tankar om livet för närvarande.

Utsikten från piren vid Fiskhamnen i Lysekil. Bästa gästhamnen i Lysekil tycker jag. Bilden nedan är tagen med min Iphone som jag lutade mot en sten. Visst liknar den en oljemålning?

Nr 212/365 foton 2011. Tema: På andra sidan.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Vi letade efter kantareller i närheten av Krokstrand. Körde planlöst på småvägar, gick en liten bit på Bohusleden och njöt av att vara lediga och på upptäcktsfärd. Skylten med ”Hällristning” gick förstås inte att motstå.

Jag har sett hällristningar förut, förstås. De världsberömda ristningarna på Vitlycke i Tanum. Där kan man gå en snitslad bana mellan fantastiska hällristningar som är ifyllda med röd färg, så att man tydligt ser minsta lilla skålgrop. Det finns informationsskyltar och man kan låna headset med olika språk. Det finns broschyrer och souvenirer och café och toaletter och det är fullt möjligt att gå rundan även med högklackade skor.

Men den här hällristningen var helt omålad. Vi fick klättra genom skogen uppför en tallbevuxen backe innan vi upptäckte den. Det var som om någon nyss hade grävt fram den, gömd under ett tretusenårigt lager av barr och mossa. Solen silade ner genom tallstammarna på den sidensläta hällen och det var helt tyst omkring oss.

Vi satte oss i mossan och åt våra medhavda libanesiska wraps med hummus och aubergineröra som vi köpt med oss från Krokstrandsfestivalen. Det kändes högtidligt, som i en kyrka. Så kort tid lever vi. Så liten chans att det vi uträttar i vår livstid kommer att sätta några positiva avtryck i framtiden.  Så viktigt att ändå försöka göra sitt bästa.

Har det varit sommarens hetaste dag idag? Inne hos mamma i radhuset i Göteborg var det svalt och skönt. Hon satt framför TV:n som vanligt och blev glad när jag kom.

Det är underbart att ha en mamma som lyser upp när man kommer. Jag måste hälsa på oftare tänker jag varje gång jag är hos henne. Vi går igenom utskrifterna av de intervjuer med henne som Johanna Wistrand och jag gjorde i höstas.  Jag läser och mamma rättar eller fyller i.

Snart är Mammas Bok fädig. Eller i alla fall den första versionen. Så länge hon lever kan vi lägga till. Var och en av oss fyra syskon kommer säkert på nya frågor när vi läser boken. Hur var det när du födde mig? Hur tänkte ni när jag kom?

Idag hann vi dessutom gå igenom ett 90-tal bilder från hennes fotoalbum som min syster scannat in. På den äldsta bilden är mamma knappt två år. 1921 på våren, i min mormors famn. Det finns massor av bilder. Familjen hade just skaffat en ny kamera och mamma var näst yngst av åtta syskon.

Jag trodde dagen var slut när jag kom hem från stan klockan 20. Men därefter har Odd och jag legat på durken i båten och kämpat med att montera en ny, renoverad startmotor. Dvs jag lyser med ficklampan och pillar med muttrar och håller undan kablar och slangar. Vi fick till slut startmotorn på plats, men då fungerade inte tändningen, förmodligen pga en felmonterad kabel. Vi fick ge oss för idag, motvilligt.  Jag tänker ibland ”Om vi hade pengar…” Då skulle vi helt enkelt köpa en ny båtmotor för 100 000:-.  Men skulle vi vara lyckligare för det?  Den frågan är jag faktiskt helt säker på att jag kan svara på. 😉

Vem kände jag senast beundran för?

Utan att tveka svarar jag: Jens Stoltenberg, Norges statsminister. Innan katastrofen i Oslo visste jag faktiskt inte varken vad han hette eller hur han såg ut. Den helgen allt det hemska hände hade vi precis fått vår platt-TV med stor skärm, och jag satt som många andra paralyserad framför NRK:s direktsändning på TV, oförmögen att göra något annat.

Men Stoltenberg däremot verkade ha fått handlingskraft från ovan. Han sa och gjorde hela tiden rätt saker, även  i början när det precis hade hänt och han intervjuades på språng, röd och svettig och mycket medtagen som det verkade. Han svarade klokt, eftertänksamt och lugnt, och han gjorde det rakt från hjärtat. Inget av hans uttalanden kom omvägen via en talskrivare eller pr-konsult. Han var outtröttlig och verkade räcka till för alla, han fanns på sjukhuset, på hotellet där de anhöriga samlades, i presskonferenser, i möte med regeringen.  Och han fanns hela tiden på TV. Jag undrar när han fick tid att sova de två första dygnen?

”Från statsminister till landsfader.” stod det i GP:s ledare och det är verkligen på pricken. 

På Krokstrandsfestivalen hedrades minnet av alla mordoffren med en lyktceremoni nere vid stranden. På andra sidan Idefjorden, mitt emot Krokstrand, ligger ju Norge, så nära, bara några få minuter med båt. Massor av ballonger lyfte mot kvällshimlen med hjälp av små lyktor. Vackert och samtidigt outsägligt sorgligt.

 En annan person som jag beundrar väldigt mycket är Benny Andersson. Dels för att han är ett musikaliskt geni, men mest för att han verkar ha lyckats behålla sin integritet och sin personlighet.  Trots all framgång och alla miljoner utstrålar han värme och äkthet. Jag kan ju ha fel. Men jag litar på min magkänsla  tills motsatsen bevisas…

Men mest av allt och varje dag beundrar jag alla ensamstående föräldrar i Sverige. Det går inte att överskatta deras betydelse. För sina barn förstås, men också för samhället i stort, alltså för oss andra. Hur skulle det se ut om de inte orkade?

För en del ensamstående mammor och pappor finns mor- och farföräldrar i närheten som kan avlasta, supporta med pengar och dela ansvaret. Men väldigt många ensamstående föräldrar kämpar på med sina barn ganska isolerade. Jag ser det på nära håll, i min egen familj.

Skilsmässorna ökar i antal och det blir fler och fler barn som växer upp med ensamföräldrar. Är det inte dags för något parti att komma med något konstruktivt snart, för att underlätta för dem? Här är två föreningar som arbetar för det: Sveriges Makalösa Föräldrar finns i hela Sverige. Enastående föräldrar finns i Göteborg.