Det började som en riktigt usel dag, med dåligt humör och gräl, det första på länge. Sen stack vi ut en tur med båten och allt blev så enkelt igen. Gennakern från Tyskland som legat i sin monstersäck hela sommaren och morrat åt oss fick för första gången känna på ljumma, västsvenska vindar. Den var lättseglad över all förväntan, inte alls svår varken att få upp eller ta in. Klart den får följa med på långresan.

Efter lunch övertalades svåger och svägerska att följa med på en sväng in till Kungsviken. Där ska Ellem ligga några dagar och mallas upp för att få ny bäddmadrass, ny golvmatta i doghouse och nytt kapell och bimini (soltält) för långresan mot Medelhavet. Vi konstaterade att detta kanske var sista chansen på flera år att segla med oss och Ellem i hemmavatten. Vi hoppas ändå på att få besök ombord fast på en kanal nånstans i Frankrike 🙂

Vem kan vara på dåligt humör med den här utsikten?

Efter Öppna varv ville vi hitta en fin naturhamn att förtöja i. Hittills har vi bara legat i gästhamnar med Ellem. Det är ren osäkerhet, eller feghet kanske, man kan liksom inte känna sig fram på samma sätt med ett djupgående på 1,60 och en vikt på 6 ton, som man kan med en mindre båt. Men det har varit ett av sommarens mål, att övernatta i en naturhamn. Vi hittade Vragevik på västra sidan av Gåsö. Efter en fickparkering som lade ytterligare några gram till självkänslan firade vi vår första naturhamn med bubbel och grillad lax.

I morse rodde vi tvärs över viken och badade, och hittade massor av japanska jätteostron som fick följa med hem och nu hänger i en sump i nordströmmarna.

Jag återkommer med recept på ugnsgratinerade japanska ostron efter festen om en vecka.

Ellem ligger som femte båt framifrån räknat.

Med kanalresor till Medelhavet är det precis som när man är gravid; plötsligt verkar hela världen vara full av andra i samma situation. Man ser bara stora magar. I vårt fall träffar vi ideligen på vänner och bekantas bekanta som ”been there, done that”. Det är trevligt och mystiskt och väldigt givande, och vi blev tvungna att besöka Öppna varv i Ellös på lördagen också för att prata färdigt om bl a mysiga ankringsvikar i Grekland och Italien och prisvärda marinor i Turkiet. Snart börjar vi på allvar tro att vi också kommer dit.

Men först hade vi en kväll och en natt med båten på Käringön. Jag älskar den ön, men bara före och efter säsong, när där är nästan folktomt. Det är själva samhället som fascinerar mig, min fantasibild av hur människorna levde här för bara en generation sedan, så utsatta för vädrets makter, så ensamma i världen och så nära varann på gott och ont. Att stå uppe vi lotsutkiken när solen just ska gå ner, och se ut över alla husen som tränger ihop sig i en flock runt kyrkan och ser nästan likadana ut och vänder sina ansikten mot väster allihop, det känns lika mäktigt varje gång. Men det förutsätter som sagt att man slipper möta de nutida statister i den teaterpjäs som är Käringön sommartid. Man kan enkelt se vilka hus som ägs av de få kvarvarande bofasta. Det är husen med flagnande målning eller eternitklädda fasader, ännu inte renoverade till teaterkulisser, utan fantasifulla stensättningar och omsorgsfullt inhägnade trädgårdstäppor.

Käringön har också västkustens mysigaste hamnvärd, min gamle kompis fotografen Henrik Dahlman från reklambyråtiden i Göteborg. På hans hemsida finns andlöst vackra bilder från Käringön. Här är några av mina:

Den 23 augusti 2014 reser vi med flyg och tåg till Marseille, där Ellem har legat och väntat på oss sedan midsommar. Sen mastar vi på och styr österut. Detta förutsätter förstås att allt går som vi har tänkt, och vi kommer iväg på vår kanalresa genom Europa i maj nästa år.

Idag har vi varit på Öppna varv i Ellös. Punkt för punkt betade vi av listan på det som måste undersökas och förberedas. Konditionstest och reservdelsförråd motorn – check. Varmvattenberedare – check. Badbrygga, akterdraggsvinsch, gummibåtsdävert, bimini – check. En skyddstransformator som ska hindra galvaniska strömmar när man kopplar landström måste vi tydligen ha, synd bara att den kostar 14 000:-.

Ett långt samtal och en ny rolig kontakt i Kryssarklubbens monter hann vi också med. Det visade sig att vi varit på samma 50-årskalas som deras Medelhavsguru, med båt i Turkiet, och att vi hade gemensamma bekanta.

Ellems stora vindrutor och sidofönster har jag varit lite ängslig över, får vi en riktigt hög brottsjö som slår sönder dem blir vi dränkta, vi kan ju inte stänga in oss nere i båten bakom vattentäta luckor som man kan på en renodlad segelbåt. Men på mässan fanns en utställare som var specialist på just fönster, och som visste allt om de som sitter i vår modell LM32. Han tittade på närbilder på Ellem och kunde lugna oss med att våra originalfönster måste vara utbytta mot nya, att dessa ser ut att vara likvärdiga med oceanklassade och att han tyckte vi tryggt kunde ”köra på”.

Nu ska vi ju inte ut på Atlanten, men eftersom jag lätt får återfall i forna tiders katastroftänkande kan jag mycket väl ligga vaken på nätterna och fantisera om jättevågor i Medelhavet som bryter in över vår lilla farkost.

Just nu läser vi allt vi kommer över om medelhavsseglatser, och blir hela tiden varse nya faror som hotar. Felaktigt placerade luftintag till dieseltanken kan till exempel få motorn att stanna. Undermåliga genomföringar (=hål i skrovet för toatanken, köksvasken i pentryt, handfatet i toan, självlänsarna) kan göra att båten plötsligt börjar ta in vatten. Felaktigt utformat avgasrör kan fylla motorn med vatten. Galvaniska strömmar kan äta upp propellern eller någon vital del av motorn på ett halvår. Ett enda papper av misstag i toastolen kan betyda en massiv toalettinfarkt. Osv osv.

Inget av det där ska få hända oss, om vi kan förhindra det.

Det kommer förstås att inträffa en massa andra missöden som ingen kan förutse. Det är sånt som gör att man utvecklas som människa.

Jag kan inte låta bli att undra: dom som seglar sådana här absurda lyxfällor, räknar dom med möjligheten att få stopp i toalettpumpen? Vågar dom meddela sina gäster ombord att det är dödsstraff på att kasta det använda dasspapperet i toan, utan att det måste läggas i den speciella hink med lock som står bredvid? Kan dom med att be sina gäster att vänta med att bajsa tills man lagt till i en gästhamn med toalett?

Seglingen leder till en massa nya, roliga kontakter.

Den här bloggen hittade jag idag, det är ett par i vår ålder (nåja, lite yngre) som är på väg till Medelhavet via kanalerna.

Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.

Till dess finns ett antal punkter att bocka av:

• Varmvatten ombord
• Plattform och dusch i aktern
• Nytt sittbrunnskapell och bimini (soltak)
• AIS installation, sändare och mottagare
• Smärre ombyggnad i förpiken.
• Nytt kylskåp.
• Installation av utsug toatank
• Längre ankarkätting och uppmärkning av den
• Installation av router för mobilsurf
• Kustskepparexamen och VHF-intyg (jag)
• Utsjöskepparexamen (Odd)
• Kanalintyg (båda)
• Repetitionskurs franska (jag)

Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.

Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂

Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).

Igår sjösatte vi 606-an och Odd hade planerat seglarskola med Lilla S och Lilla A idag.

Men när vi vaknade i morse blåste det alldeles för mycket. Så vi gav oss ut på en liten utflykt med stora båten istället. Flatön runt motsols. Det blev en lugn och pastoral inledning i lä, med kossor betandes i vattenbrynet i Nordströmmarna. När vi kom ut på Ellösefjord och alltså var halvvägs hade barnen nästan fått nog, trots pannkakor och Ballerinakex (tur att teaken på bänkarna är så gammal och redan har sina adelsmärken) och mormors tuggummigömmor i förpiken. Då hissade vi segel (bara genuan) och det började luta, och tre stora monstermotorbåtar drog upp svall så att vi gungade rejält. DÅ blev det kul igen! Precis som på Liseberg! hojtade Tiny. Inga fegisar här inte. Hela vägen över en rejält gropig Björnsundsfjord stod minstingarna på bänken i lovart och sjöng och skrattade och hoppades på ännu större vågor.

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.

Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂