När jag står där i frukostmatsalen på Hotel Mövenpick i Berlin känns det så självklart; att hålla sig smal handlar om att ha självdisciplin. Att kunna säga nej till den kortsiktiga njutningen och ja till det långsiktiga välbefinnandet.

Igår sa jag JA till gluhvein och apfelstrudel och kladdkaka med pistaschglass i sällskap med ett sött, lieblich vin.

Idag kan jag inte fortsätta så. Och nej, det är inget onormalt med min ämnesomsättning. Jag blir tjock om jag äter för mycket.

Det är faktiskt helt normalt.

Frukost? Nej tack.

Baktalaren, det är den där rösten inuti mig själv som säger att jag inte duger, inte kan, inte ska göra mig så märkvärdig. Den säger att folk på stranden tittar  nedvärderande på mig när jag försöker komma ihåg solhälsningen, och att människor jag känner talar nedsättande om mig när jag inte är närvarande. Baktalaren får mig att förvänta mig negativa besked och dåliga resultat.

Baktalaren kanske försöker rädda mig från att misslyckas? Om jag inte tror, hoppas och försöker så slipper jag ju uppleva besvikelser och fall från hög höjd.

Tack vare min coach Eva (vi pratar fortfarande en gång i månaden) har min baktalare fått strypkoppel och munkavel. Ibland lyckas han ändå få en syl i vädret. Han passar på när jag är sjuk eller sorgsen.

Just för tillfället har han ingen chans. Tacksamhet är ett effektivt sätt att hålla Baktalaren tyst. Och jag är så tacksam just nu. Mina fem skrivarveckor i Las Palmas var underbara och det bästa jag gjort på länge. Barn och barnbarn är friska och har det bra. Odd och jag har det bra. Min mamma mår bra. Jobbet går bra.

Den här känslan av tacksamhet vill jag hålla kvar och bo i över julen. Vem bryr sig om en futttig baktalare när det finns så mycket i livet att vara glad över.

Vem bryr sig

Sandskulptur på stranden. Sig själv nog.

Åh, vad jag önskar att jag kunde spanska. På hemväg från kvällspromenaden gick jag förbi en gränd med musik och applåder. Det var precis som en fin kväll på Flinks med Gåke. Fast jag misstänker att det var en något mer politisk Gåke. Kanske typ Cornelis. Han sjöng och deklamerade om vartannat, ackompagnerad av två gitarrer och två mandoliner (rätta mig om jag har fel). Det var ingen restaurang, nästan bara vanliga spanjorer satt där. Luften darrade av känslor och engagemang.  I ett hål i väggen kunde man beställa dricka.

trim.IdoNNY

Jag vet inte om videolänken här ovanför funkar. Hoppas!  Annars får ni en stillbild här.

Läste en del nedslående statistik i den skandinaviska tidning som ges ut här. www.dagnatt.com heter den, finns även på Facebook. Där står bl a att var tredje kanarier lever på mindre än 10 €  per dag. Samt att arbetslösheten på Kanarieöarna är nästan 34%, mot 24% på spanska fastlandet. Dessutom ökar den hela tiden, bara de sista två månaderna med 14%.

All inclusive är roten till en del av arbetslösheten.  Små restauranger, cafeer och livsmedelsbutiker får slå igen. Hotellen upphandlar sin mat av stora kedjor.

Hur kan man vilja resa all inclusive? Det är för mig helt obegripligt. Ge sina barn illusionen att allt är gratis.

63% av alla ungdomar under 24 år på Kanarieöarna är arbetslösa. 63%! Och det beror inte på att de läser på högskola…

Man märker av både fattigdomen och arbetslösheten hela tiden. Det är mycket mer unga, lediga människor  i rörelse överallt än det borde vara.  På kafeerna och på gatorna, på surfstränderna. Många försöker hitta på olika sätt att underhålla turisterna för att tjäna lite pengar. Strandpromenadens 3 – 4 km är kantad av människor som säljer olika  hantverk, skulpterar i sand, har klätt ut sig till statyer, spelar någon sorts musik, uppträder som clowner, säljer blommor.

De här två har jag lagt märke till i fem veckor nu. De kan uppenbarligen försörja sig hyfsat på sin fantasifulla installation. Jag har hört dem prata svenska med varann. Förmodligen är det surfarkillar ute på äventyr som tjänar lite extra pengar.

Rätta mig om jag har fel.

Skriver och skriver och har inte tid att hitta på nåt roligt till bloggen. Idag har det dessutom varit fint väder så jag tog mig tid till en simtur och en stund på stranden.

Det är fint torkväder på balkongen och tvättmaskinen används titt som tätt. Skönt att kunna snabbtvätta träningskläderna till exempel.

Men jag har en vag känsla av att elinstallationen av tvättmaskinen inte riktigt skulle godkännas hemma…

Det står 25C kl 11.00  på den digitala skylten på strandpromenaden nedanför min balkong. Men den siffran betvivlar jag faktiskt. Temperaturen alltså. Men drygt 20 är det säkert. Äntligen en riktigt fin dag ända från tidig morgon. Solen når inte till min balkong förrän efter lunch, vilket är bra för arbetsmoralen.

Jag har tio scener till att skriva innan det är dags att resa hem.

Undviker att kolla nyheterna om snön och vintern hemma, får så dåligt samvete. Ska köpa julklappar imorgon. 🙂

Nej, inte nu igen! Det var min första tanke när jag upptäckte att ryggsäcken under bordet var borta. Panik är ingen rolig känsla. Mobilen! Nyckeln till lägenheten!

Gud vilken tur! Det var min andra tanke när jag kom ihåg att Iphone och nycklar låg i säkert förvar i innerfickan på jackan. Något har jag lärt mig sen förra året.

Vi satt åtta glada uteätare runt ett bord vid en uteservering på strandpromenaden. Det var Ann Ljungbergs skrivarkurs och jag. Jag satt på den sidan av bordet som vette ut mot stranden. Bakom min stol löpte ett räcke, och sen är det en höjdskillnad på kanske 80 cm ner till själva stranden. Medan vi åt och pratade måste någon väldigt liten person ha krupit upp bakifrån i skydd av muren, sträckt in handen mellan stolsbenen och obemärkt lyckats hala ut min ryggsäck. Ett barn alldeles säkert. Så sorgligt. Tänk om jag hade upptäckt honom/henne, vad skulle jag ha gjort?

I ryggsäcken hade jag min plånbok med 30 Euro och inget mer. Plus min fullskrivna anteckningsbok, vilket känns som en katastrof men ändå inte. Tänkta tankar som är nedskrivna en gång brukar  jag komma ihåg.

Det är verkligen ingen rolig känsla att bli bestulen. Men det kunde varit värre. Jag tänker lägga det bakom mig nu och inte fortsätta älta hur det kunde hända.

Innan restaurangbesöket var jag hos frisören. Det kostade 700:- mindre än det brukar göra hemma.

Tillbaka efter morgonpromenaden med två fullskrivna sidor i anteckningsboken. Förmodligen behövde jag den där lite sega dagen igår, den var helt enkelt en uppladdning.

Idag blåser det mycket mindre, det syns en stor flik blå himmel och jag fick bara några små lätta regnstänk på mig. Den här bilden tog jag från min balkong strax efter kl 9. Traktorn som syns ingår i städpatrullen som städar bort ilandflutet sjögräs och skräp varje morgon. Just nu är det extremt lågvatten. Om några timmar når vattnet nästan ända fram till kanten av strandpromenaden.

Nu blir det keso uppblandad med yoghurt, hackade valnötter och en halv sharonfrukt. Ovanpå det två stekta ägg och en kopp pulverkaffe. Sen ska jag skriva ner lösningen på ett stort problem i intrigen som jag kom på när jag lufsade längs stranden. 🙂

(Caroline, jag GÖR solhälsningen. Ibland. Men jag har blivit så fruktansvärt stel i kroppen av allt lufsande och gående..:-(  Så min solhälsning liknar mest en parodi.)

Tänk att jag kan dricka kaffe igen, utan problem med magen. Jag är helt säker på att det beror på frånvaron av stress.

Nu vet jag varför jag hinner skriva så mycket här. Timmarna är 100 minuter istället för 60. Jo, det är sant. På stora skyltar längs hela Las Canteras strandpromenad visas klockslag och temperatur.   Och innan klockan slår om till 16.00 är den 15:99  Varje timme likadant.

Temperaturen är inte mycket att skryta med. Tidigare ikväll när jag gick ut för att handla lite småsaker stod det +13C på displayen. Det blåser 11 m/sek rakt in på balkongen vilket känns väldigt mycket när det inte finns någonting ivägen förrän typ Brasilien. (Rätta mig om jag har fel.)  Dessutom är himlen jämngrå och det kommer lite skurar då och då.

Men imorse sken solen i alla fall precis så länge att jag hann med att lufsa fram och tillbaks i blåsten längs stranden. Lufsa = småjogga varvat med snabb promenad. Ett par entusiaster badade.  (Det finns några damer i min ålder eller äldre som badar om det så regnar småspik.) Enligt Endomondo på min Iphone är sträckan drygt 6 km. Jag vill inte fortsätta i strandpromenadens förlängning ut på halvön La Isleta i den här blåsten. Hur vackert det än är med sjön som bryter över klipporna så känns det inte kul att slåss mot vinden hela vägen. Jag blir ARG av vind har jag märkt.

Annars har det varit en mellandag idag.  Det tar lite tid att anpassa sig till ensamlivet igen. Idag har jag läst nästan all tid,  gjort en del research på nätet om båtbyggarna i Svineviken och Kungsviken på Orust i början av 1900-talet. Det är otroligt att allt finns på nätet. Allt!

Läser dessutom Åsa Larsson Svart stig  emellanåt, vilket inte är så bra, jag glömmer vilka svåra underlägsenhetskänslor jag drabbas av när jag läser hennes böcker. Hon är så BRA, jaag skulle vilja kunna skriva så. Men det finns ju redan en Åsa Larsson, måste jag tänka då. Det behövs inte en till.

Skummar Aftonbladets nyheter och ser att Camilla Läckberg tjänar mest av alla kvinnnor under 40 år. 12,5 miljoner kr förra året. Jag blir verkligen hemskt nyfiken på hur man gör av med så mycket pengar? Det handlar ju alltså om LÖN som hon har tagit ut och skattat för, inte hur mycket vinst hennes bolag har gjort, viket säkert är mycket mer. Det är en fantastisk prestation att kunna skriva böcker som så väldigt många vill läsa. Jag hör inte till dom, men jag gillar inte Joyce Carol Oates heller (som så många vill ge Nobelpriset till). Smaken är som baken.

Men jag unnar henne framgången och beundrar hennes målmedvetenhet och bitchighet. Fram för fler fräsande fruntimmer, liksom . Bilden på henne i tidningen var illavarslande. Har hon fått prinsessjukan?

Dagen började med mulen himmel,  regnstänk och blåst och det har bara tilltagit.

Vi struntade i motionsrunda och gick istället en morgonpromenad till Mercado Central, en jättestor, modern saluhall. Jag älskar saluhallar, kan gå omkring hur länge som helst och titta på alla olika frukter och grönsaker, studera folklivet och handla lite här och lite där.

Vi bestämde oss genast att i fortsättningen bara handla stapelvaror i vår supermarket på hörnet, och gå hit för att köpa färskvarorna. Det var en så otrolig skillnad på kvaliten och utbudet. Vi handlade färsk basilika, stora, söta kanariska apelsiner, knallgrön spänstig broccoli, färsk lök och små goda kanariska bananer.

Nu har vi tre middagar kvar att laga tillsammans innan Odd reser hem igen, och vi planerade dem allihop i detalj där inne i hallen. Det blir panerad kycklingfile med inbakad Cordon Bleue (fanns förberedda), fyllda köttfärsbiffar (dito)  och stekt bläckfisk som jag älskar och Odd är mera tveksam till. Han tror inte man fixar att laga till dem så det blir gott. Men i fiskdiskarna i hallen fanns färska, små tioarmade ”squids”  som blir sådär möra och läckert knapriga, jag har redan kollat recept på nätet.

Vi köpte ju himmelskt god lax igår. Den såg inte riktigt ut som vår vanliga lax,  det var en annan röd färg. Vi tyckte att smaken var ännu godare än den vi brukar laga hemma, och vi sa till varann att det måste vara vild atlantlax.  Jag frågade i saluhallen idag. Dvs jag sa: ”Donde origin el salmon?”  (Rakt översatt ”Var ursprung lax?”)  Mannen bakom disken log och svarade: ”Norway”

Lokala firrar – men hur tilagar man dem?