Idag har jag flyttat in i mitt nya arbetsrum, samma rum som varit sladdisens tillhåll under alla hans tonår.

Nu är taket nymålat, väggarna likaså. Golvet skiner skrubbat och nyoljat i vitt. Lister och fönsterfoder glänser blankvita.

Genom norrfönstret ser jag den snötyngda schersminen, utanför österfönstret den åldriga jätteflädern som just nu är full av domherrar, koltrastar, blåmesar, entitor, talgoxar, nötväckor.

Här sitter jag med themuggen med grönt Chai inom räckhåll på morfars vackra mahognyskrivbord. Barndomens hemliga och pampiga sekretär står i hörnet och väntar på att bli förvandlad till en helt vit möbel, min egen Målarbyrå.

Kameran med alla fotoprylar har fått sina egna hyllor. 

Alicia Keys och Jay Z Empire State of Mind just nu i lurarna. Åh, New York!

Ja, nu har jag svarat på Farmorsfrågan nr 62. Att arbeta ger mig energi. Naturen. Vackra saker. Bra musik.

Att koka sin egen marmelad är faktiskt väldigt lättköpta husmorspoäng. Den här är en riktig fullträff. Den går snabbt och enkelt att göra. Alla älskar den, så den går alltid åt innan den blir för gammal. Och det är en jättebra present att ta med sig om man går bort. Dessutom är den nyttig! Den innehåller ju morötter! 😉 Men smakar inte morot alls!

Receptet kommer från Saltå Kvarn, jag har lagt till kardemummakärnorna.

4 stora ekologiska citroner (eller vanliga, men tvätta o borsta noga), 1 kg tvättade morötter, 1 kg strösocker, 4-5 kapslar grön kardemumma (eller 1 msk vanlig hel kardemumma).

Riv morötterna grovt. Dela citronerna först i 4 klyftor, skär sedan varje klyfta i tunna skivor tvärs över. Blanda alltsammans med sockret i en kastrull och rör om tills sockret har löst sig någotsånär. Tillsätt kardemummakärnorna. Låt stå med lock tills nästa dag.

Nästa dag kokar du marmeladen sakta utan lock i 40 minuter. Lägg på locket och puttra sakta ytterligare en halvtimma. Klart! (Om du inte hinner koka förrän en dag senare, inga problem! Ställ bara kastrullen i kylen, med lock på.)

Fyll marmeladen på glasburkar. Barnmatsburkar är perfekt. Skruva på locket medan marmeladen är riktigt het, så har du vakuum i burken när den kallnat!

Bröden på bilden bakade jag igår efter recept från Martins bok Surdegsbröd, min nya bibel.

Svår fråga det där – hur väl känner min mamma mig?

Eftersom hon kommer ihåg så många år av mitt liv som jag inte alls minns, känner hon väl mig på ett sätt bättre än jag själv. För barn visar tidigt sin karaktär. Med mina tvillingar skrev jag upp redan innan de var två år hur jag uppfattade deras olika personligheter. Det stämmer på pricken fortfarande!

Men samtidigt händer det ju så mycket mellan skolstart och vuxenliv som mamma inte har minsta insyn i. Upplevelser och människor som präglar en lika mycket eller mer än den tidiga barndomen.

Min mamma känner mig nog bättre än jag tror, men inte så bra som jag skulle önska. Nu när hon är över 90 år är det ändå oväsentligt. Det börjar istället bli hög tid för mig att verkligen lära känna min mamma.

Vaknade till pipet av ett MMS, och drog en suck av lättnad när den här bilden kom upp. Stora A med familj tog tåget till Åre i lördags kväll. Det skulle vara framme tidigt söndag morgon.
Lilla S och lilla A såg fram emot tågresan lika mycket som skidskolan. Men tågresan blev längre än planerat, mycket längre… Söndag eftermiddag var de fortfarande inte framme i Åre! Ledningsfel! Jag kan tänka mig besvikelsen över en hel förlorad skiddag. Och fick de någon mat på tåget? Men slutet gott, allting gott. ”Utsikt från vårt köksfönster” står det i hennes MMS från Åre Björnen.

Hur väl känner din mamma dig?

Tiny har det besvärligt med magen. Efter de första idylliska 2 -3 dagarna i livet har hon skrikit väldigt mycket, mest på nätterna men även på dagarna. På MVC har de rekommenderat en liten plastmanick som stoppas in i stjärten och låter gasen pysa ut. Det fungerar bra, men får inte användas för ofta.

Jag minns när stora L och hennes tvillingbror store L var lika gamla. De skrek mellan 22 – 05 i tre veckor står det i mitt gamla fotoalbum. Vi var helt färdiga. Pysventiler var inte uppfunna. Titta på den här bilden från 1978 där O sitter med Stora L i bärsele. Lägg märke till hörselskydden!

Detta är kanske inte en av de mest djupsinniga farmorsfrågorna, åtminstone inte vid första anblicken.

Jag frågade en mycket nära vän vad hon ansåg – vilket djur är jag?

Hon svarade utan minsta tvekan: ”Du är en bäver. Du sliter och jobbar jämt, du månar om din familj och du ger dig aldrig utan fortsätter att gnaga och bygga vad som än händer.”

Själv såg hon sig som en hamster. En som jobbar och är aktiv och sällskaplig på nätterna. En som helst vill sova hela dagarna. En som är ganska asocial och väljer tillfällena själv när den vill umgås och vara trevlig…

Jag är inte riktigt nöjd med bilden av mig själv som en bäver. Måste försöka göra något åt det.

Ledig fredag med Tiny i stan, dvs Göteborg. Stora L längtar efter att gå till gymmet för första gången efter Tinys födelse för fem veckor sedan. Tiny bäddas nymatad och sovande ned i vagnen, och vi bestämmer att träffas om en timme. Stora A, som också har en ledig dag, följer med. Tillsammans baxar vi barnvagen genom snömodd och över isvallar, hela tiden ängsligt kikande upp mot taken efter hotande snöras och farliga istappar.

Vi tar oss till cafe Hängmattan i Majorna, det mysiga och väldigt barnvänliga vegetariska lunchfiket vid Musikens Hus. Så snart barnvagnen rullar över tröskeln vaknar förstås Tiny. Hon får sitta i knät medan vi äter. Hon har sin härliga varma och vackra overall från Lilla Mys på sig. Den köpte jag på nätet innan hon var född, den sys upp speciellt för varje kund och man får välja färg och applikationer själv.

Vilken lycka det är att se mina barns liv som småbarnsföräldrar. Jag förstår förstås att problem och sorger känns lika mycket som när jag själv hade småbarn, att ekonomi och relationer inte är enklare att hantera för mina barn än de var för mig. Men ändå, så mycket samhället har förändrats under dessa 30 år, till fördel för dem som har små barn.

Vilket djur är du?