”Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Oslo är min favoritstad i Sverige.  Jag älskar folket, gatorna, uteserveringarna, Aker Brygge, ljuset, havet, de vackra statyerna som står överallt. Det tar knappt 3 timmar med direktbuss som kostar under 200:- tur/retur. Det är för dyrt att shoppa i affärerna, men fika och flanera kan man kosta på sig. Det är för dyrt att bo också, men i veckan hade jag turen att kunna snylta på min Odd som var på konferens i Oslo och bodde på fint hotell. Det var en underbar solig dag och det bästa av allt var långlunchen med Josefine och Ella. Ni känner Josefine, det gör ju alla, hon med Prinsessans Dagbok.

Josefine är precis så social, närvarande och varm som hon låter på sin blogg, om nu någon trodde något annat. Fast jag kunde vara hennes mamma känns det alltid som att prata med en väninna. Vi är på samma våglängd direkt. Jag tänker ofta att vägen mellan två kvinnors  innersta är otroligt mycket kortare än samma sträcka mellan två män. Med Josefine blir det väldigt tydligt. Det tar 10 minuter att komma in på livets väsentligheter, och sen pratar vi bara om viktiga saker i flera timmar tills det är dags att skiljas.

Lilla Ella var inte stilla i två sekunder men fick ändå i sig både det ena och det andra, som en äkta norsk jente älskade hon musslor, räkor och syltade cornichons!

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?

Vilka kommentarer ni skrev på den här frågan, jag blev nästan mållös! 🙂 Det är så roligt att träffa rätt på en fråga, att hitta något som berör. Jag kan aldrig veta i förväg hur en fråga blir mottagen. Det är nog säkert så att många tänker ut svar för sig själva, utan att skriva någon kommentar. Jag hoppas det, det är en av de saker som driver mig!

Bloggen och skrivandet är just nu starka drivkrafter i mitt liv. Kanske för att det är något nytt. Jag gillar att starta nya saker, det har jag lärt mig om mig själv! Förra helgen berättade jag för store L om författarkursen jag ska resa på. Han skrattade och sa: ”Nu är du på gång in i din tredje karriär morsan, du hittar på något nytt vart tionde år ungefär!”

Först ville jag protestera, nej, nej, jag älskar mitt företag och allt som hör ihop med det, mina arbetskamrater, alla kontakter det för med sig och allt nytt man lär sig hela tiden. Jag är inte alls färdig med det, jag har ju hur många idéer som helst om utveckling av nya produkter och metoder för bebisavtryck!

Men sen insåg jag att han hade rätt. LifeStone tuffar på, jag behöver inte vara motor hela tiden. Mitt företag står på egna ben, personalen driver så bra själva och kunderna blir bara fler och fler. Min passion behövs inte alls till 110 % längre. Dags att tänka efter vad jag skall göra av den resten av mitt liv. En älskare är inte aktuellt!

Har jag tid med en ”karriär” till, jag fyller ju 60 i vår? Det kan ingen veta. Men jag vet att jag vill skriva. Jag vill lära mig skriva på riktigt. Att skriva uppsats var det jag älskade mest att göra när jag var 10 år. När man är 10 år är man som närmast sig själv. Man ser inga begränsningar och man är i kontakt med sitt innersta. Sen anfaller hormonerna och vill det sig illa blir man aldrig lika säker på vad man vill igen.

Om jag inte börjar blir det garanterat ingenting. Den som inte vågar ta första steget riskerar att bli stående väldigt länge på ett ben…

Vad driver dig framåt i livet just nu?

Just nu sitter jag i bankettsalen på hotel Bristol i Oslo och är helt proppmätt. Som medföljande hustru behöver jag bara le, fråga intresserat om fiskodling och musselklister och stoppa i mig av buffén som täcker en fotbollsplans yta. Jag njuter och överäter bara för att det är så otroligt gott. Det är värt att hålla igen lite extra några dagar efteråt. Har bara min Iphone att fotografera med, så ni får hålla tillgodo med en ganska dålig bild på ett litet, litet hörn av buffebordet.

Imorgon ska jag äta lunch med Josefine som skriver Prinsessans Dagbok och hennes lilla Ella kommer också. Få se om jag har hunnit bli hungrig till dess! 😉

Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.

Min mamma fick äntligen träffa sitt fjärde barnbarnsbarn. Först var det förkylningar och tidsbrist som gjorde att de nyblivna föräldrarna inte kom iväg till gamlamormor med familjens nyaste bebis, sen var det snön och ishalkan. Men till slut fick hon hålla lilla Tiny. Inte förrän jag tittade på den här bilden kom jag att tänka på mammas dockor. Hon samlar på dem. Det går inte att fotografera någonstans i hennes hus utan att några dockor kommer med på bilden. Jag tror att det finns 5 stycken i soffan hon sitter i på bilden! 🙂

Tiny sov precis hela tiden, vilket förstås var en liten besvikelse för gamlamormor. Men å andra sidan skrek hon inte. Stora L avstår från alla mjölkprodukter sedan mer än en vecka för att se om det hjälper mot Tinys gasiga och onda mage.

När berömde du senast en vän?

Igår blev vi tvungna att slakta vår nye bagge fast han knappt är 2 år. 🙁

Bortsett från att det betyder ett vackert och varmt fårskinn på golvet framför kaminen, och (blunda nu alla vegetarianer) ett tillskott i frysen, så betyder det också att rävar, korpar och rovfåglar får ett ordentligt skrovmål på allt som ”blir över”. När såna här saker händer lägger vi ut slaktresterna på en särskild klippa nere vid vattnet. Allt brukar vara helt försvunnet efter en dag eller två.

Jag gick dit med kameran i morse så snart det ljusnade, för att se om jag kunde fånga något av kalasandet på bild. Tyvärr var det ganska dimmigt. Tyvärr hade dessutom flera sommargäster kommit på idén att titta till sina hus just idag, så det var gott om störningar nere vid vattnet också. Jag försökte att gömma mig och vänta ut de här tre havsörnarna som satt på Råholmen mitt emot. Det fanns gott om mat kvar på klippan. Men örnarna lyfte och försvann när sommargrannen kom gående med sin hund… 🙁

Imorgon är jag där igen, hoppas dimman lättat. Mannen med hunden har i alla fall åkt hem igen. 🙂