På väg till Malmö tittar jag in till mamma för en pratstund, så att hon får se bilder på nya barnbarnsbarnet och hälsa på Sigge. Mamma är pigg och glad, klarar sig själv i sitt lilla radhus. Snart fyller hon 92. Hon har nu 13 barnbarn och 4 barnbarnsbarn.
Detta blir mitt första inlägg från min ajfån. I en skakig.bil på skånska småvägar. (min man kör) Hoppas det funkar!

Vilka fem saker kan du vara tacksam för idag?

(Du som har en Iphone kan skaffa Appen Gratitude och bygga upp en underbar tacksamhetskalender – rekommenderas varmt!)

Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.

Den här listan hittade jag hos Josefine på Prinsessans Dagbok. Jag ändrade bara lite i ordningen eftersom jag har en förkärlek för Läkare utan gränser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Ha inte dåligt samvete för fredagsmys och lördagsgodis, det hjälper inte ett dugg. Men ring ett samtal också, så blir din kväll ännu bättre!

Läkare utan gränser
Sms:a LIV till 72 990 (50 kr)
PG 900603-2 eller BG 900-60 32. Märk talongen ”Akutinsatser”.

Plan Sverige
Plusgiro 90 07 31-1
Bankgiro 900-7311. Ange ”Haiti” på betalningen.

Röda korset
För att skänka 50 kronor- sms:a ”AKUT NU” till 72900
Skänk valfritt belopp till plusgiro 900 800-4. Skriv ”Haiti” på inbetalningstalongen. Du kan också på in på Röda Korsets hemsida,www.redcross.se, och skänka pengar.

FN-förbundet
Konto 90 00 79-5. Märk talongen ”Haiti”.

Hoppets Stjärna
Plusgiro 90 02 53-6
För att skänka 200 kronor – sms:a ”Haiti” till 729 30

Rädda barnen
Via sms: skicka 10KATASTROF (10 kr) till 72950 alternativt KATASTROF (50 kr) till 72950 Via plus/bankgiro: 902003-3

Svenska Kyrkan
Plusgironummer: 90 01 22-3
Bankgironummer: 900-1223
Märk gåvan ”Haiti”

SOS Barnbyar
För att skänka 50 kronor sms:a SOSHAITI till 72930
Det går också att skänka valfritt belopp via hemsidan www.sos-barnbyar.se

Unicef
SMS: Ge 50 kr – SMSa haiti till 72900
Plusgironummer: 902001-7
Bankgironummer: 902-0017
Märk talongen med Haiti
Eller skänk valfritt belopp via hemsidanwww.unicef.se

Läkarmissionen
Skänk valfritt belopp via hemsidanwww.lakarmissionen.se
Sms:a Haiti50 till 72930. Du skänker 50 kronor till Haiti.

Stiftelsen Sveriges Lions Hjälpfond
Skänk valfritt belopp på konto: 90 1948-0
Mera information finns på www.lions.se

Den här gången blev pitabröden helt perfekta. Jättegoda, sega och hållfasta så att fyllningen inte läcker ut.

Så här gjorde jag:

1. Torsdag morgon: 4 dl flytande vetesurdeg blandades med 1 dl ekologiskt vetemjöl och 1 dl vatten i en bunke  som täcktes med lock och fick stå i rumstemperatur över natten.

2. Fredag morgon: Degen som nu var i full gång med små och stora bubblor, blandades med ytterligare vetemjöl, ca 2 dl och 1 dl vatten. Bunken fick stå framme övertäckt, i rumstemperatur i ca 6 timmar. (Sedan ringde jag från Göteborg och bad Odd bära ner bunken i vår kalla matkällare.)

3. Fredag kväll när jag kom hem från Göteborg, tog jag upp den kalla men pösiga degen och blandade i: 1 dl vatten, 1,5 tsk salt, 1 msk rörsocker, 1 msk olivolja. Därefter mer vetemjöl, tills degen inte längre kändes kletig men fortfarande var lös. Jag hällde ut den lösa degen på mjölat bakbord och knådade ganska snabbt ihop en deg, med så litet mjöl som möjligt, så att degen fortfarande nästan klibbade vid händerna.

4. Jag delade degen i åtta bullar, och kavlade varje bulle till en halv centimeter tjock diskus. Dessa staplade jag på varandra med mjölade handdukar emellan, som en pannkakstårta. Sedan var klockan så mycket att alltihop åkte ner i källaren igen, över natten.. 🙂

5. Lördag morgon värmdes ugnen, med bakstenen på plats, till 275 C. Sen packade jag försiktigt upp ”pannkakorna”, en i taget, och gräddade dem, fortfarande iskalla, i ugnen i 5 minuter. Det tredje brödet blev allra bäst, det liknade en liten rugbyboll!

Omvägen ner i källaren var förstås helt onödig om jag hade varit hemma, då hade allt blivit klart redan fredag kväll!

Idag har jag smakat på livet som lattemamma i Göteborg. Stora L och jag gick med Tiny 2 veckor på en promenad. Vi åt vegetarisk buffé på mysiga Hängmattan i Majorna och fortsatte sedan via Linnegatan till babyaffären Storken (skötväska, insats till badbalja och badtermometer) och hem till Kungsladugård genom Slottskogen. 9270 steg 🙂 och 4 timmar!

Vilken skillnad att vara stadsmamma idag och på 70-talet! (Stadspappa också antar jag, men det har jag ju ingen erfarenhet av.)  Bebisar på vartenda café och massor av barnvagnar överallt. Nu var vi kanske i en extremt barnvänlig del av stan – Majorna och Linnestaden. Kanske är inte barnvagnar riktigt lika välkomna om man kommer lite närmare Avenyen. Eller också är dom det. Jag vill ju gärna tro att Göteborg är speciellt vänligt och socialt. Det får vi testa en annan fredag.

Den här frågan har jag nog aldrig funderat över tidigare. Vad skulle jag våga prova om jag slapp vara rädd för att misslyckas?

I hela mitt liv har jag hoppat med huvudet före in i projekt som verkat dömda att misslyckas. Oftast har jag varit för naiv för att vara rädd.

Det första idiotiska projektet jag kan minnas såhär på rak arm, är när jag i 8-årsåldern rymde hemifrån villan i Örgryte med grannpojken Kristian. Jag hittades av polisen i Olskroken på kvällen. Då hade Kristian kommit hem för länge sen.

I mitten av 70-talet höll jag faktiskt på att flytta till Haiti, fast jag var ensam mamma med en liten 2-åring då. Det var en äldre väninna till mig som ville tillbaka dit och som erbjöd mig att följa med. Hon hade både pengar och kontakter på ön och högtflygande planer. Jag tyckte det var en underbar idé. Det tyckte inte svenska generalkonsulatet i Port au Prince. Det som till slut stoppade mig var att jag träffade min man.

Detta är alltså en fråga jag helt enkelt inte kan svara på. Jag har inte vett att vara rädd för att misslyckas. Vill jag så hoppar jag. Det ordnar sig alltid på ena eller andra sättet. (Men aldrig i livet bungy jump.)

Vad skulle du våga om du visste att du inte kunde misslyckas?

Mitt premiärbak med surdegen från Saudiarabien, som skulle ha blivit stora, uppblåsta, luftiga diskusar likt de pitabröd som bakas av beduinerna i öknen utanför Riyad, blev inte som jag hoppades. Det blev något som är misstänkt likt stabbiga frallor…

Men jag vet vad jag gjorde för fel. Jag skulle ha plattat ut degämnena så att de blev dubbelt så stora i diameter, innan de fick slutjäsa. De står i boken att de ska vara 1/4 inch tjocka från början, jag läste lite slarvigt där. Och jag skulle ha jäst dem längre, inte haft så bråttom.

Nu har jag matat surdegen så att det ska räcka både att skicka till May i Norge, som jag har lovat, och till att göra ett nytt försök på fredag.

Det doftar åtminstone härligt i hela huset. De går säkert att äta till frukost imorgon, Odd sniffar redan lystet och vill smaka bara en liten bit. Och jag njuter intensivt av farmorslyxen att kunna göra precis vad man vill med sin tid, en hel eftermiddag! Solklar anteckning i gratitudelistan ikväll.

Om någon hade ställt den här frågan till mig när jag hade 4 barn hemma, jobbade heltid och pendlade flera mil till jobbet, så hade jag säkert blivit arg.  Vadå en timma mindre per dygn?

Som jag minns det var jag arg och stressad jämt. Och trött. Jag hade behövt minst 26 timmar per dygn för att hinna med mig själv och alla måsten.

Jag önskar verkligen att jag inte hade ställt upp på alla krav. Inte minst mina egna. Jag hade säkert kunnat jobba en dag mindre i veckan utan att tillvaron föll ihop.

Idag skulle jag enkelt kunna spara en timme om dagen, genom att verkligen gå upp kl 06.30 när min Iphone väcker mig. Men det gör jag sällan. Jag somnar om, eller twittrar en timme, eller kollar några nyhetsbloggar i sängen.

Tänk om jag kunde skänka en timme per dygn till någon behövande småbarnsmamma!