Är du på väg dit du vill?

Som ni kanske har märkt så finns det numera en liten Twitter- spalt i vänstermarginalen.

Jag vet inte om jag gillar Twitter. Men jag måste prova. 100 000 svenskar twittrar. Inte särskilt många om man jämför med Facebook, där finns över 2 miljoner svenskar. Redan i våras försökte jag mig på Twitter men fattade aldrig vitsen. Det var som att ropa oväsentligheter rakt ut i öknen tyckte jag. Som att uppdatera sin status i Facebook utan att ha några vänner.

Nu när Farmorsbloggen finns, med ganska många läsare faktiskt 🙂 tycker jag annorlunda! Hoppas att Twitter-spalten kan bli en liten extra krydda med snabba ögonblicksbilder. Allt som händer på Twitter kan ni inte se här. Bara det som jag skickar, inte det jag tar emot. Lite synd, men jag fick inte till det helt enkelt…

Annars är Farmor en äkta it-nörd. I jultid 1993 skaffade jag mitt första e-postkonto, som kund nr 98 hos Personal Internet.se. Det fanns bara PI.se och Tele2 att välja mellan.
Jag hade en Mac, förstås, och det hade samma år blivit möjligt att se bilder på nätet, genom browsern Mosaic.

Vad gjorde man på nätet, utan bilder?
Jag var med på en diskussionslista, ett forum, som hette Natural Horsemanship. Den ledde till ett riktigt äventyr där jag utsatte min tonårsdotter för stor fara, genom att skicka henne som au pair till Arizona. Till en kvinna jag lärt känna på nätet. Trodde jag. Det tog en ände med förskräckelse, och jag fick flyga till Tucson och leta reda på min dotter. Hur kunde jag vara så godtrogen?

Har du tänkt på vad du tänker? Det hade inte jag tills alldeles nyligen.

Jag menar, verkligen observerat vilka tankar som flyger omkring inne i huvudet.

Om du gör det så märker du att det hela, hela tiden pågår en monolog inne i ditt huvud. Som en sorts enmansteater. Du talar med dig själv, om dig själv, du pratar med andra människor, du fantiserar om olika situationer som kanske kan hända, du kommenterar människor du möter, hur de ser ut och vad du tror om dem. Inne i ditt huvud är det nästan aldrig tyst.

Är din inre röst kritisk, värderande, hånfull? Eller ängslig, ursäktande, osäker?

Säger din inre röst till dig att du alltid måste försöka vara bäst, snyggast, intressantast?

Eller säger den till dig att ligga lågt, inte märkas, inte säga emot, inte tro att du är något?

Om din inre röst begränsar dig och gör dig ofri, kan du programmera om den. Det gjorde jag. Jag vill inte berätta hur, för det finns inget recept som passar alla. Min coach Eva hjälpte mig. Men jag kan säga så mycket som att Mindfulness är nyckeln. Numera har jag en inre röst som är min vän. Det är du också värd.

Hur låter din inre röst, och vad säger den?

Alla barn älskar traktorer. Gäller även prinsesslika småflickor, som vi har ett par stycken i familjen. Det finns inget som går upp mot att få sitta bredvid, eller iknät och styra när farfars gamla gröna traktor skakar fram.

Traktorkärleken är alltså könsneutral så länge barnen är små. Senare faller flickorna ifrån, och efter 12-årsåldern är det bara äldre män som också dyrkar Grålle och Victor.

Igår var det traktor hela dan, och Lille L och farfar var lika glada.

Vi har haft småbarn i huset konstant sedan vi gifte oss. Inte en enda julafton utan jultomte.

Och knappt ett enda år utan någon liten traktorfanatiker.

Hur får man sina barn att älska varann? Hur gör man så att de fortsätter att umgås och vara vänner när de har flyttat hemifrån? Hur undviker man avundsjuka och ovänskap mellan vuxna barn?

Inte förrän nu förstår jag mina egna föräldrars, och svärföräldrars, ängslan över varje liten konflikt som uppstod mellan deras vuxna barn. Aldrig fick man minsta medhåll om man beklagade sig över en syster eller bror. Alltid fanns det någon förmildrande omständighet.

Vilken sorg det skulle vara om några av barnen blev bittra ovänner. Som om hela barndomens kärlek och omsorg varit förgäves, som om jag någonstans gjort ett katastrofalt misstag.

Det spelar ingen roll hur de väljer att leva, eller med vem. Bara de inte blir osams på allvar…

Detta var en Farmorsfråga som gav mig en riktig tankeställare.

När min gulliga och underbara svärmor levde hände det ibland att hon berömde mig för att jag var så bra på ”konsten att strunta”.

Jag hade inga problem alls att låta bli att bädda, låta bli att stryka, låta bli att sortera tvätten, låta bli att plocka upp ur diskmaskinen, låta bli att städa. Om det fanns roligare saker att ta tag i, och det fanns det ju ofta med 4 barn, hästar, höns, hund och jordgubbsodling, så gjorde jag det istället.

Det går väl lika bra att hämta rena kläder direkt i tvättkorgen, och plocka rena tallrikar direkt ur diskmaskinen?

Det kan vara ganska stökigt i ett hus utan att det för den skull är direkt snuskigt. Oftast nådde min man smärtgränsen före mig, och greppade dammsugaren. Men min mamma tyckte i flera år att det var plågsamt att hälsa på oss. Hon led av röran.

Vi hade en skylt på väl synlig plats i köket: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.”

Jag brukade svara min svärmor lite kaxigt: ”Ja, jag gör bara det som är tvunget, och så det som jag tycker är roligt.”

Någonstans på vägen glömde jag den där ledstjärnan. ”Bara det som är tvunget, och så det som är roligt.”

Vad gör du med glädje och av fri vilja idag?

Äldsta barnbarnet Lilla S. går i en alldeles vanlig kommunal skola.

När hon bestämde sig för att hon absolut ville börja spela kontrabas och inget annat, fick hon låna en kontrabas av musikskolan. Utan diskussion. Jag förmodar att det var mest tur. Antar att det hade blivit nobben om hon velat lära sig spela harpa. Men i alla fall.

När jag var liten var jag TVUNGEN att ta pianolektioner för fröken Tillius en gång i veckan. Mina föräldrar var omutliga. Gud välsigne dem. Fast det hade varit roligare med gitarr.

När mina barn gick i skolan MÅSTE man spela blockflöjt minst ett år innan man fick börja med gitarr eller fiol. Det var en idiotisk regel som gjorde att många tappade sugen, bland annat mina ungar.

Stora J. är fortfarande arg för att vi inte TVINGADE honom att fortsätta i musikskolan. 🙁 Nu när han är vuxen vill han kunna spela efter noter. Han tycker vi var slappa som lät honom ge upp så lätt.

Om något år kanske Lilla S. blir lite trött på kontrabasen. Hoppas hennes föräldrar orkar peppa och stötta då. Att kunna spela ett instrument är lika viktigt som multiplikationstabellen eller rättstavning.

Jag tycker faktiskt det på allvar.

Alla svar kan inte vara lika filosofiska. .. 🙂  Den viktigaste förändringen som jag vill uppnå är ett friskare och smalare liv. Då är det bra med en råsaftcentrifug. Carolin på mitt gym Allsports sålde den här fantastiska maskinen till mig.

Bara att lägga i frukt och/eller grönsaker upptill, trycka på knappen och så blir det juice på nolltid. Idag var det juicefabrik i köket.

Alla barnbarnen kunde dessutom hjälpa till, var och en efter sin förmåga.

 Vi blandade äpple, päron, melon, morot. MUMS! Gurka och rödbetor funkade också.

Perfekt att kunna ta tillvara alla päron som annars blir förstörda. Päronjuicen hamnar i frysen, den blir bra att ha till härliga smothies i vinter. Jag menar, vad gör man annars med så mycket päron?

Ett år gjorde jag inlagda ingefärspäron i kubik. Jag gav bort ingefärspäron i fina glasburkar till hela släkten i julklapp, och jag skänkte massor av burkar till skolans julbasar. Jag har gjort mitt för resten av livet vad beträffar ingefärspäron.