Vad är första steget mot den förändring du vill ha?

Den här helgen är jag på oljemålningskurs hos Ewa Evers på Bleket. Vi är 6 förväntansfulla och inspirerade kvinnor. Alla utom jag är helproffsiga och har målat i flera år. För mig är det första gången. Jag behöver en hobby och kan inte tänka mig golf.

Ewas plan är att vi ska öva oss måla spetsar och tyger. Hon har hängt upp läckra, broderade sidenunderkläder i taket och ställt fram korgar med vackra gamla spetsdukar. Hon har förberett allt i detalj och är mycket pedagogisk. Vi har hela hennes fantastiska atelje med allt material att använda fritt. Det är meningen att vi alla ska ha 3 dukar på gång samtidigt, med olika motiv.

Det svåraste är inte målandet, även om det verkligen är jättesvårt. Kanske visar jag här på bloggen hur det blev. Kanske.

Nej, det svåraste är att låta bli att känna sig avundsjuk och underlägsen. Alla de andra är så kreativa och skickliga.  Var man än fäster blicken hamnar den på något underbart. Jag kommer aldrig att bli så duktig.

Det är ett eldprov i konsten att inte jämföra sig med andra.

För det är ju så roligt. Jag vill verkligen fortsätta. Inte kan jag ge upp bara för att jag aldrig blir lika bra som Ewa.

Alla som spelar golf har väl inte ambitionen att bli en ny Tiger Woods?

Idag är det båtupptagning.

Det känns vemodigt. Helst skulle jag vilja ha båten i sjön året runt. Vi bor ju på en ö! Och tänk så många fina, stilla, soliga dagar det kommer att bli under vintern. Perfekta för en fisketur.

Men, det kommer stormar och islägg också, så båten måste helt klart upp på land 🙁 .

Lilla L. vill absolut åka båt en sista gång. Som tur är ligger flytvästen kvar i ruffen. Och lyckligtvis startar Tumlaren på första försöket, trots flera veckors stillaliggande. Det blir en kort tur bort till Handelsman Flink. Där brukar vi köpa glass i handelsboden och lilla L. brukar få en karamell av tant Siv bakom disken.

Men idag är det för kallt, de går inte iland utan vänder fort hemåt igen, till farmor som huttrar på bryggan.

Först måste jag förklara bilden som illustrerar fråga nr 29. Det är mina händer. Jag försöker simma ikapp en jättesköldpadda, det är min man som har fångat det fantastiska ögonblicket. Vi snorklade vid Perhentian Island utanför Malaysias östkust. Åk dit om du kan!

Jag tänkte hela dagen igår på vad jag ska svara på min fråga. Vad kan jag prova? Varför ska jag prova? Har jag provat något nyligen, som jag kan berätta om?

Det är så lätt att fastna. Det är också lätt att snabbt tänka bort nya ideer och infall. ”Nej det klarar jag aldrig!” ”Nej det skulle se fånigt ut” ”Nej vad skulle det tjäna till?” ”Nej det får bli en annan dag när det inte regnar.”

Några saker jag nyss provat är: Att inte bära klocka. Att inte se på TV eller höra på radio. Att danspromenera (= powerwalka med musik i lurarna i danstakt och svänga med armarna som när man dansar, mycket roligare än stavar men ser förmodligen rätt knäppt ut!). Att gå ensam i mörkret utan ficklampa. Yoga. Kokt sandmussla.

Vad kan du prova idag?

Efterrätt enligt Wikipedia: mindre, oftast sötad maträtt som serveras efter huvudrätten.

Jag har aldrig gillat det där uttrycket att barnbarnen är livets efterrätt.

En läcker avslutning som man blir serverad…?

Nej, barnbarnen är istället livets doktorsavhandling. Ett livsprojekt som kräver för det första en gedigen grundexamen, dvs en bra relation till barnbarnets föräldrar. Den basen behöver underhållas och kanske uppgraderas.

Sen måste man nyfiket och oförtröttligt jaga nya fakta och kunskaper. Det som gällde om amning, sovvanor och uppförande när ens egna barn var små har ändrat sig. Till det bättre. Det bör i alla fall vara ens första hypotes.

Därefter gäller det att kunna presentera sig själv på ett tilltalande sätt, vara flexibel och öppen för att korrigera både i stort och smått. 

Utan att göra våld på den man innerst inne är, och vad man i själ och hjärta tror på.

Man blir inte automatiskt Fil.Farmor eller Fil. Mormor.

 Här är dagens lilla present från mig till dig. Njut av Benny Andersson underbara ”Tröstevisa” här:

 http://www.youtube.com/watch?v=6iAH1bMqjvE

Vad tänker du på när du just har vaknat?

”Hur fattig man än är så kan man faktiskt ha råd med detta.” sa stora L. eftertänksamt. ”Ett paket korv och en brasa.”

Marken darrar under L. just nu, finanskrisen verkar sätta krokben för livets stora dröm. Åtminstone tillfälligt.

Lilla L. upplever en katastrof av större och mer permanent natur. Snutten är borta! Alla har letat precis överallt, men snutten med kaninhuvud är och förblir borta sedan i morse. Han är köpt i en leksaksaffär i Chicago för 2,5 år sedan, sliten och med bara ett öra, men helt oersättlig. Kanske har Sigge stulit honom och grävt ner i rabatten?

Farmor har hittat en helt ny, mycket finare snuttekanin i gömmorna. Han fick godkänt i dagsljus och soligt humör, och fick följa med på korvgrillningen. Få se hur det går ikväll…

 ”Titta mormor jag är en prinsessa!”

Lilla A är glittrande glad, strålande nöjd med sig själv. Och hon får allt gensvar hon kan önska sig.

”Ja, vad fin du är! Jättevacker! Du ser precis ut som en riktig prinsessa!”

Varför slutar vi uppmuntra, peppa och bekräfta? Varför börjar vi plötsligt tycka att det är lite opassande, lite skämmigt, lite besvärande, när någon framhäver sig själv och sina fördelar? Varför snålar vi med beröm och komplimanger istället för att vara generösa med lovorden?

Jag fick just ett mail från en flyktig bekant i USA som skrev ”I think you are a wonderful person…” och det kändes lite förbjudet, lite falskt – hur kan hon säga så som knappast känner mig?

Vilken dum reaktion.  Jag borde såklart tacksamt ta emot, njuta av att känna mig som en prinsessa igen. Och ge tillbaka.