Första höstrusket, regnet tog inte paus på hela dagen. Vi stretade på genom åtta slussar mot varvet i Vitry-le-Francois, Odd i overall för första gången. Jag som står inne i styrhuset och kör slipper frysa. 🙂
Nu ligger vi inne i en liten kanaltarm med två andra tomma båtar och en liten nöjespråm. Det är söndag kväll. Hoppas hoppas att det finns ett öppet Capitainerie imorgon bitti så att vi kan få el och wifi.
Att bli kvar här över vintern är inget lockande alternativ, det känns tomt och ödsligt om än inte ruffigt eller farligt. Vi är omgivna av villor, men fransmän är noga med att dra ner gardiner och mörklägga så att inte minsta ljus sipprar ut när mörkret har fallit. Man kan inte se från utsidan om någon är hemma.
Varvet ligger mitt emot, på andra sidan kanalen. Det ser ut som alla andra varv, en massa bråte och en massa halvdöda och avlidna pråmar. Men det finns en torrdocka och en potent mobilkran. Imorgon vet vi kanske om och när vi kan fortsätta mot Nancy.

Oljan i propellerdrevet ser inte bra ut. (Det där lät väl proffsigt? Jag lär mig hela tiden nya saker, ett livsvillkor.) Det läcker in vatten där av någon anledning, och så kan man inte ha det. Det märks inget när man kör, än så länge syns det bara på smörjoljan. Men det är som ett hål i en tand, det blir värre med tiden. Båten måste lyftas och undersökas närmare, vi måste till ett varv. Jämmer och elände, reservdelar och väntetid, kostnader och ändrade planer.
Sån tur att vi ligger i Frankrikes bästa marina med en hamnkapten som pratar flytande oxfordengelska. Han ringde till pråmvarvet i Vitry-de-Francois, en dagsresa härifrån, och förklarade läget. Mekanikern han pratade med fattade genast problemet, sa att det antingen kunde bero på en skev propelleraxel eller obalans i propellern och att vi var välkomna, de kan lyfta båten i veckan.
Detta betyder nog att vi inte hinner till Nancy, som planerat. Hoppas det går att övervintra i Vitry-de-Francois i så fall.
Det känns fortfarande som sommar med sol och blå himmel varje dag. När regnade det sist? Shorts och linne räcker på dagen, kvällarna blir sena med middag i sittbrunnen. Fleecetröja på och fotogenlampan tänd. Inte en vindpust, så nätterna är lite kyliga, tio, tolv grader som kallast.
Igår gick vi på kulturpromenad i stan och förundrades bland annat över kyrkan Notre-Dame-en-Vaux, byggd på 1200-talet och ett världsarv enligt UNESCO. Hur var det möjligt att bygga så för tusen år sedan? Sten på sten, som håller uppe sten i enorma valvbågar högt ovan mark, utan maskiner till hjälp.
Om vi stannar här till söndag är det ”Concerto Pour trompette” i kyrkan med en supersolist från Operan i Paris. Bach, Charpentier och Haydn. Jag vill!

Fel färg!

Det tog oss över sex timmar att komma drygt tjugo sjömil på Canal lateral a Marne, inklusive sex slussar. Vi hade inga förväntningar alls på natthamnen. Det stod i kartboken från Fluviacarte att det var ”a shame” att den vackert belägna staden inte brydde sig om båtturisterna…

Och så kom vi till ett under av finesser och service. Fina pontoner med el och vatten, toasug, fräscha duschar och omklädningsrum med hårtork och tvättmaskin, bra wifi och en hamnkapten som talar som en engelsk filmskådespelare. Marinan har blå flagg och är nästan nybyggd. Det kostar 8 € per dygn att ligga här, inklusive allt.
Men det bästa av allt är nog själva staden. Efter en snabb kvällspromenad är jag helt förälskad. Urgamla korsvirkeshus och spännande murade fasader i trånga, krokiga gränder. Runt varje hörn ett litet torg med mummel och sorl från fullsatta uteserveringar. Bilfritt i nästan hela centrum. En hisnande katedralkrokan som jag måste utforska imorgon, inte för att jag är speciellt intresserad av kyrkor, men den här var något alldeles i hästväg om jag får uttrycka mig så vanvördigt.
Halvvägs hit förtöjde vi för lunch vid en alle av valnötsträd. Under ett av träden låg abnormt stora valnötter. Som små äpplen. Tänk om det är en mutation? Tänk om jag kan få en sådan nöt att gro och växa upp till ett träd som får jättenötter hemma i trädgården på Flatön!
Imorgon ska jag knäcka en av de fem jag hittade och testa hur den smakar. Idag är det 2-dag och halvfasta.

Här ligger vi nu. Fast pilen är vänd åt fel håll. Vi är på väg österut.

Ännu en dag av champagne. Epernais är huvudstad i champagneland. Här finns Avenue de Champagne med alla de stora: Moet & Chandon, Perrier Rouget, Pol Roger, Mercier och många fler. Alla med sina slottsliknande huvudkontor. Det är som en blandning av Glasriket i fornstora dar, och Las Vegas. Nästan alla har visningar med guidning och provsmakning.

Vi hade fått tips om att välja Mercier. Eugenie Mercier startade sitt champagneföretag i mitten av 1800-talet. Han påminner inte så lite om Ingvar Kamprad. En man med en passion, som inte lät sig hejdas av någonting och som tänkte stort från början. Vi åkte på en guidad tur med tåg genom arton kilometer grävda tunnlar under Epernais.

På väg tillbaka till båten är vi kanske lite omdömeslösa, lite luddiga i kanten av tre glas bubbel var. En stor grind står öppen, en sån där fjärrstyrd ambassadgrind, och en osannolik park skymtar innanför. Det står Moet&Chandon överallt.

”Ställ dig där framme så jag får fota”, säger jag, och vi går in på det krattade grushavet där ingen gått före oss, i alla fall inte sedan det krattades sist. När jag tagit en bild på Odd framför den märkliga bassängen med en förgylld jättesked i mitten, hör vi båda hur grindarna stängs med ett dämpat klick.

Vi är inlåsta. Inte en själ i sikte. Jag går in i den slottsliknande byggnaden som liknar ett tiostjärnigt Sheraton, men där är helt folktomt. Vi känner på alla andra dörrar i de olika hus som inramar den stora grusplanen. Alla är låsta, det finns inga ringklockor. Det enda som fattas nu är blodhundarna som kommer rusande, tänker jag. Tur att Sigge är kvar i båten.

Då öppnas grindarna igen. Ljudlöst svänger de upp och släpper ut oss på Avenue de Champagne, stängs sedan snabbt bakom oss. Någon såg på oss genom ett fönster eller en kamera när vi irrade runt som två förskrämda vinlusar, oinbjudna och opassande.

Imorgon kör vi vidare. En dag här räcker. Det känns som om vi börjar få nog av Champagne.

Men vi är överens om att Cumiere som vi lämnade i morse är resans finaste plats hittills. Cumiere med omgivningar hade allt. Fast där varken fanns dusch, tvättmaskin eller ens ett Patisserie.

Historien om munken Dom Perignon är en bra historia men den är påhittad i reklamsyfte. Han uppfann inte alls champagnen, tvärtom var det hans uppgift att försöka få bort de olycksaliga bubblorna som förstörde vinet. Han levde och dog i byn Hautvillers som ligger på cykelavstånd om än rakt upp i himlen från vår brygga i Cumiere.

Vi kom tillbaka till båten från champagnens födelsestad med tre flaskor av samma sort, hur orutinerat är inte det? Tur att vi cyklade och inte hade plats för fler i ryggsäcken. Odd har säkrare smaklökar än jag när det gäller champagne, och han tyckte Paul Goerg Blanc de Blancs var fantastiskt god. Vi smakade på tre sorter, förutom den vi köpte en Brut Rose och en Rotchild som vi absolut inte hade råd med. Provningen kostade fem euro per glas, om man köpte tre buteljer var tre provglas gratis.

Vi försvarar bubbelköpen inför oss själva med att vi faktiskt lever ett väldigt billigt båtliv. Nästan varenda hamn utom Paris har varit gratis, även de där man kan koppla upp sig på el och vatten. Vi lagar alla måltider ombord, inte för att snåla utan för att det är godare, mysigare och roligare än att gå på restaurang.
Hautvillers ligger högt, högt över floden, bilderna gör verkligen inte rättvisa åt den vidsträckta utsikten. Halvvägs ner för den branta hemvägen pausade vi för att låta skivbromsarna svalna. Där blev Odd genast kompis med en vinodlare som körde en rensmaskin i sina rader. Män och maskiner…
Ikväll har Odd lagat världens godaste ”Moules a la Marnes”. Vin, grädde, vitlök, purjolök och Herbes de Provence, thats what it takes. Vi köpte levande musslor i Dormand för tre dagar sen och de var helt perfekta fortfarande. Mycket bättre förpackade än våra usla nät i Sverige där hälften av musslorna är krossade när man köper dem. Dessutom billigare! Tar med oss förpackningstipset hem till våra musselodlare på Orust.

Två kilometer från champagnebyn Damery ligger champagnebyn Cumiere. Det finns en gångväg längs floden mellan byarna, jag cyklade dit och spanade medan Odd sov. Han har sovit nästan hela dagen medan jag har suttit i sittbrunnen och knäckt valnötter och skrivit. Äntligen fick jag tid att fördjupa mig i synpunkterna på mitt manus som kommit från lektören. Om det inte vore så synd om Odd skulle jag inte ha något emot att han var magsjuk lite oftare.

Gästbryggan i Cumiere var trevligare än i Damery, hela byn var inbjudande och lockade med fina promenad- och cykelvägar upp bland vinkullarna. En timme innan slussen stängde bestämde vi oss för att flytta båten dit. Det är den kortaste förflyttning vi gjort på hela resan.

När vi förtöjt värmde jag färdigköpt lasagne i den fantastiska Cobben. Det är visserligen 2-dag idag, men sjukdom betyder undantag från regeln. Odd åt upp hela sin bit, plus en bra bit av patén som jag köpt bara till mig. Imorgon är det nog slut på friden.

Den här fina tromp d’oeil målningen snubblade vi över på kvällspromenaden:

Skillnaden mellan köpta valnötter och självplockade.

Kvart i tolv gick de hjärtskärande ropen ”Aide-moi!” inte att strunta i längre, dessutom hördes krafsanden från båtens utsida. Någon låg i floden i mörkret och ville upp. I ett par timmar hade vi undrat hur länge gänget på andra sidan floden skulle orka vråla, hur länge det skulle dröja innan någon ringde polisen. Det lät som om de höll på att skära av någon kroppsdel för kroppsdel. Det låg bostadshus alldeles intill, det var mitt i stadskärnan, någon borde väl reagera? Eller var detta normalt franskt skördefestbröl? Vi drog täcket över öronen och försökte sova. Tills det krafsade på utsidan båten, som sagt. Då flög vi upp båda två.
Odd drog upp en halvt medvetslös, skakande tjugoåring täckt av sjögräs på bryggan. Han hade lyckats kroka i armen runt vår badstege. Hade han inte hittat den vet jag inte hur det hade slutat. Det finns inga trappor eller låga slänter där man kan ta sig upp ur floden här, inga grunda stränder. Det fanns dessutom inga andra än vi i hamnen.

Han var totalt okontaktbar, jag ringde 112 och fick svar direkt. Men efter tio minuter kvicknade mannen på bryggan till, viftade undan Odd och ruskade av sig diverse filtar som Odd packat in honom i. Reste sig upp, började vråla som ett djur igen och stapplade bort mot bron, tillbaka mot kamraternas tjut på andra sidan floden. Ambulansen kom, jag förklarade läget och de satte av efter honom.
Hur det gick sen vet vi inte. Hamnkaptenen ruskade på huvudet när jag beklagade mig över natten och sa att en del skördearbetare har druckit champagne i flera dar nu. Kanske tar de droger också, trodde hans fru.
Idag har vi varit väldigt spaka men ändå tagit oss vidare till den lilla byn Damery. Odd är magsjuk och utslagen, det blev kanske lite för många vindruvor igår.

Här finns fler än sextio champagnehus, så det gör inte så mycket om vi blir liggande några dagar. Fast det är synd om Odd just nu.

Sigge vaktar trött husse.

Vinskörden avslutades igår. Otur. Odd som har drömt om att få delta. Vi har cyklat en hel dag i solen bland vinodlingar på hög höjd. Njutit av andlösa utsikter. Inte träffat en själ däruppe. Förvånats över massor av kvarlämnade klasar på vinstockarna, säkert tusentals ton. I början kände vi oss skyldiga när vi knyckte en klase fullmogna druvor och smaskade i oss, snart insåg vi att det måste vara druvor som blivit över av någon orsak. Odlingarna var lämnade, slutskördade. Kvar fanns tomma vattenflaskor, nedtrampade oändliga rader och en känsla av lättnad, precis som efter jordgubbsskörden hemma.

Vi ställde cyklarna där vägen tog slut och klättrade vidare uppåt på grässtigar där bara fyrhjulingar tar sig fram. Åt oss mätta på små, söta, blå druvor och blev tvungna att offra flaskvatten för att skölja bort den klibbiga druvsaften från händerna.
Vi kom förbi flera lokala champagneproducenter i varje by, men många hade stängt för helgen. Två små familjeföretag skyltade med ”Ouvert” och vi kunde få provsmaka. De var så små att hela deras produktion, 25000 flaskor om året, säljs till privats köpare, inte till agenter. Inte en chans att hitta den här champagnen på Systemet alltså.
Provsmakning. Det innebar att vi togs in i ett särskilt rum, talade om att den här prisnivån kunde vi tänka oss ( under 20 €), och den här sorten ville vi gärna prova, varefter ägaren öppnade en eller två flaskor och hällde upp i fina glas. Det fanns inte på kartan att vi inte skulle köpa. Att vi bara skulle säga tack och adjö och cykla därifrån. Vi fick också en kort demonstration av tillverkningen, inte så givande eftersom ingen talar annat än franska.
När vi kommer lite längre in i Champagneriket hoppas vi på organiserade visningar och provningar, där vi inte är ensamma kunder i vinkällaren, där det finns broschyrer på engelska och där man kan få prova lite fler sorter utan att känna sig tvungen att handla. Vi kan ju inte fylla hela båten med Champagne. Just nu är antalet uppe i fyra. Tre Brut, varav två rosé, och en demisec.
Alla kvarlämnade druvor fick sin förklaring. Varje odlare vill få ut sin optimala skörd, och odlar därför med 30% marginal. Blir det ett bra år får man helt enkelt lämna kvar överskottet på fälten. Konstigt att ingen kommit på ett sätt att ta vara på det?
I alla fall. En av resans underbaraste dagar hittills. Med eller utan Champagne.

Äntligen har vi kommit in i Champagneland. Hela dagen har vi skymtat randiga kullar genom trädridåerna som kantar den gröna floden Marne. Igår övernattade vi vid en ganska tråkig stadskaj i en vacker liten stad som heter Chateau Thierry. Vi  hade tur att det var fredagsmarknad i morse, och handlade som vanligt alldeles för mycket mat innan vi otåligt fortsatte mot Dormans. På hela dagen idag mötte vi bara en enda båt.

Efter sista slussen unnade vi oss att lägga till vid väntkajen på andra sidan och äta lunch. Solen sken, en liten farbror satt där och fiskade och ett jättestort valnötsträd släppte sina nötter i gräset. Farbrorn försäkrade att det var tillåtet att plocka valnötterna, det var kanalbolagets mark, inte privat, varsågoda!

Nu är vi framme, det finns el och vatten vid bryggan, här stannar vi några dagar och cyklar runt bland vingårdarna.

Floden mumlar så många berättelser vi inte hör, byarna gömmer så mycket historia vi inte ser, turistbyråns broschyrer är fulla av ivrig upplysning vi inte kan tyda. Den här vackra platsen var en gång kvarnstenarnas huvudstad. På 1800-talet skeppades tjugotusen runda stenar om året härifrån. Hela världen köpte fransk sten just härifrån för att mala säd och slipa knivar.
Jag får dåligt samvete. Här stressar vi för att komma fram till champagnedistriktet och vinodlingarna och struntar i tvåtusen världsberömda stenhuggare.
Nu tar jag ett djupt andetag, öppnar ögonen och går en lång promenad med kameran.
En smutsig och våt Sigge har smitit upp i vår säng och jag måste ändå iväg och hitta en tvättautomat i byn.

Ellem syns som en liten vit prick mitt i brospannet.

Igår, för bara hundra år sedan, var flodens vatten rött av blod. Under första världskrigets morgon, augusti och början av september 1914, dödades här tusentals söner, fästmän, pappor när tyskar och allierade stred om floden Marne som var sista hindret före Paris. Broarna förstördes. Över femtusen engelska soldater kunde inte begravas, hittades aldrig. Någon av dem kunde varit min farfar eller morfar.