Vad är värt att vänta på? När man är liten vill man ha allt genast, man kan inte vänta alls. Men ju äldre man blir, desto mer tränar man upp sin förmåga att kunna vänta på belöningar. Den som väntar på något gott osv. Eller?

Är det någon som minns tävlingen om Århundradets Ord som utlystes 1999, inför millennieskiftet? Tävlingen gick ut på att komma med förslag på det ord som bäst beskrev 1900-talet.

Ordet Snabbare vann.

Otålighet har förstört många bra planer och föresatser. Otålighet har skapat många konflikter och onödig stress. Nu, när jag har blivit överkänslig mot stress, kan jag se tydligt vilken terrorist otåligheten har varit i hela mitt liv.

En viktig insikt som jag har kommit fram till är att det som är värt att önska sig är alltid värt att vänta på. Antingen det handlar om ett kilo färska räkor en fredag i en fullsatt fiskaffär eller ett efterlängtat besked, eller någonting viktigt som handlar om barnens liv. Jag kan välja otålighet eller förtröstan. Jag kan välja stress och oro, eller positivt tänkande.

Och om det inte är värt att vänta på räkorna kan jag faktiskt köpa thaimat istället.

Här kommer ett videoklipp från en otroligt efterlängtad konsert i våras, när jag ÄNTLIGEN var på benen igen efter en knäoperation och kunde CYKLA till Trädgårdsföreningen där BAO uppträdde. Den kvällen var värd alla månader av smärta och väntan. 🙂

Min första Krönika är publicerad! Den handlar om att vara Svärmor. Eller nej, den handlar mer om att vara en medälskande. Du kan läsa krönikan på www.alltforforaldrar.se

Jag har skrivit krönikan eftersom jag – hör och häpna! 🙂 – från och med torsdag denna veckan kommer att ingå i AlltförFöräldrars Expertpanel, dit man kan maila olika frågor. Fråga Svärmor tror jag att det kommer att heta. Jag hoppas på många frågor om relationen mellan svärmor och svärdotter. Min ambition är inte att lösa problem åt någon. Men jag hoppas att jag genom att ifrågasätta, vinkla problemet från ett annat håll, kanske ge lite perspektiv, kan hjälpa den som frågar att hjälpa sig själv.

Vad är värt att vänta på?

Hemma igen efter en heldag med dop i Göteborg. Tiny döptes enligt etiopisk ortodox sed, vilket bl a betyder att hela hon sänks ned i ett bad. Gudstjänsten med dopet tog över 3 timmar och var otroligt fascinerande. Det hela var som en rituell teater, så annorlunda med massor av rökelse, smörjelse med olika oljor, mässandet på arabiska och grekiska. Hela den lilla kyrkan var fullsatt, och så är det varje söndag förmiddag och ofta även lördag, då det är bibelstudier. För mig som är en otrogen själ känns det helt overkligt att gå i kyrkan halva söndagen, varenda vecka. Men fastän gudstjänsten var väldigt formell och strängt koreograferad, så rörde sig barn och vuxna hela tiden ut och in i kyrkan.  Det var en ovan blandning av stränga regler och frihet. Kvinnorna måste täcka huvudet, man fick inte ha skor, men för oss ”otrogna” besökare var det inte så noga, och de små barnen sprang ut och lekte ibland för att sedan komma in och vara med igen. Jag tog hur mycket bilder som helst.

Idag blåser det så det skakar i huset. Det är kallt och ruggigt ute. Men i växthuset är det varmt och mysigt. Jag har tvättat och spolat och skurat med algtvättmedel så nu har man den rätta känslan av att vara i ett glashus. Jag är så glad att jag valde ett glashus och inte plast!

Jag köpte mitt växthus för pengar som jag fick av morbror E för fem år sedan. Det är nog den finaste present jag någonsin fått. De första åren hade jag förstås prestationsångest och odlade tomater och gurkor och paprikor och chili så jag kunde ha försörjt halva ön. Jag isolerade med bubbelplast på vintrarna och höll temperaturen på plus 5 hela vintern för att inte alla blommor skulle frysa ihjäl. Citroner, fikon, aprikos, oliv, Afrikas blå lilja, you name it, det var fullproppat med exotiska blommor. Jag köpte fröer i december och började med frösådder redan i januari, hade extrabelysning och värmemattor under alla sådder.  Att hålla växthuset över fryspunkten hela vintern kostade över 4000:- räknade Odd ut.

I år kan jag le överseende åt mig själv och mitt fanatiska odlande. Jag kan se att det var en ventil, en flykt från stressen som spårade ur. I år ska jag nog inte ha några tomater alls. Jag har tänkt flytta ut citrusväxterna och hibiscusarna och några pelargoner – kanske ganska många pelargoner – och göra växthuset till ett ställe för avkoppling. Ställa dit några bekväma stolar och ett litet bord. Så att jag kan njuta av sommaren hur regnig och kall den än blir.

Nu måste jag gå och stryka min röda finklänning, imorgon döps Tiny i Göteborg!

Om jag fick välja på nytt vad jag skulle bli, och slapp bekymra mig om att det skulle löna sig, så skulle jag bli trädgårdsmästare. Utan tvekan. Jag skulle ha ett stort växthus med ett café i anslutning, och en vacker lummig trädgård utanför. Det skulle inte vara så stort som t ex Rosendals Trädgårdar, men lite i samma stil. Till cafeet skulle det komma intressanta föreläsare och prata om filosofi och nutida livsåskådningsfrågor. Människor som Stefan Einhorn,  Percy Barnevik, Alex Schulman, Blondinbella och Ebba von Sydow. Kom gärna med fler förslag, det grämer mig att jag inte kommer på många fler kvinnor! Det skulle vara ett Diskussionscafé, som bara var öppet ett par kvällar i veckan och då med olika tema.

November, december, januari och februari skulle jag tillbringa på min orkidéeodling  i sydostasien. Där skulle jag ge mig ut på fotoexpeditioner i regnskogen, och upptäcka nya växter och djur och leva som en kvinnlig Mattias Klum.

Idag har jag tillbringat flera timmar i trädgården, rensat runt pionernas röda knoppar, rivit bort lianer av brännässlor i rabarberlandet, klippt rosor och eldat i min tunna. Jorden reder sig och rinner mellan fingrarna. Äntligen!

Vad skulle du jobba med om lönen inte var viktig?

Idag fick jag höra en historia som jag först skrattade gott åt, och sedan började vrida och vända på i tankarna. Var det bara roligt, och varför i så fall?

Lille L 3 år och hans pappa store L mötte Tito Beltran i trapphuset där de bor. Tito sa: ”Hej lilla bebis!” till lille L. Som förnärmat svarade: ”Dumgubbe!”

Det blev förstås många glada kommentarer på Facebook. Lille L är i sin fulla rätt tycker jag, det är inte konstigt att han kände sig förolämpad. Kallar man en 3-åring ”lilla bebis” får man vara beredd på ett hugg. Ungefär som om någon skulle kalla mig för ”lilla gumman”, vilket iofs kanske inte är så aktuellt längre, i min ålder.

Men varför blev det en sån väldigt rolig anekdot, som genast gjorde succé? Hade vi tyckt att det var lika roligt om det varit en vanlig svensk snuskgubbe, dömd för samma avskyvärda brott som chilenske operasångaren Tito med sitt patetiskt stora ego? Tycker vi att det är extra roligt när ett litet barn får in en fempoängare på honom, för att han är lovligt byte och har förverkat sina möjligheter till respekt?

Skadeglädje är problematiskt tycker jag. Det är samma sak med en ”rå men hjärtlig ton” som många älskar att gilla. Eller ”den ironiska generationen” som mina barn tillhör. Jag upptäcker ofta att jag inte kan skratta åt samma saker som de. Ibland när de kiknar av skratt, känner jag mig bara beklämd. ”Svensson, Svensson” tyckte jag bara var en dum serie. (Fast jag gillar Susanne Reuter och älskade pjäsen ”Geten” med henne och Jakob Eklund.) ”Borat” fattade jag inte heller. ”Solsidan” har jag däremot upptäckt och kollat alla avsnitten i efterhand på datorn – fruktansvärt roligt. Och Mia & Klara har jag på DVD.

Jag vill inte vara en glädjedödare men jag känner mig faktiskt ofta som en. Det är väl tantfaktorn. Vad tycker ni? Vad är hjärtlös humor? När kan man skratta med gott samvete?

Som alltid är det lättare att börja fundera över vad jag inte vill att mitt liv ska handla om. Bantning hör absolut dit. Jag hör till dom som går upp 1 kg så fort jag hör hemglassbilen. När jag tänker på all den energi och all tid som jag har lagt på olika dieter och metoder i mitt liv blir jag gråtfärdig.

Jag vill inte heller att mitt liv ska handla om att jämföra sig med hur andra har det, eller att sträva efter status och anseende. Jag vill inte att mitt liv ska handla om vad andra tycker om mig.

Det mitt liv ska handla om ska vara något som jag klarar att göra med glädje varje dag, en uppgift jag längtar efter att utföra, en roll jag älskar att vara i. 

Just nu läser jag en bok av Stefan Einhorn som heter Vägar till visdom. Han har också skrivit den bästsäljande boken Konsten att vara snäll, och varit Sommarpratare i radion. Egentligen är han cancerprofessor på Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Hans tankar går kortfattat ut på att meningen med livet är att lära sig bli en god medmänniska.

Det vill jag att mitt liv ska handla om!  Jag nöjer mig med att vara en god medmänniska inom en rätt liten krets, till exempel min familj, mina närmaste och mina arbetskamrater. Eftersom jag egentligen är en ganska kantig och osocial typ är det ingen idé att jag försöker ha några större ambitioner.

Stefan Einhorn skrev i juni 2009 ett Manifest i Dagens Nyheter där han försöker sammanfatta vad det är att vara en god människa. Detta är huvudpunkterna, men gå gärna in och läs hans förklaringar också! 

1. Öppenhet. 2. Respekt. 3. Etik. 4. Allas lika värde och möjligheter. 5. Ödmjukhet. 6. Sanningssökande. 7. Gemensamt ansvar.  

Vad vill du att ditt liv ska handla om?