Tiny har ett födelsemärke på höger tumme. Det är ett ganska stort smultronmärke, som sitter väldigt dumt över basen av tummen och en bit in på handflatan. Det syntes inte förrän hon var ett par dagar gammal, plötsligt en dag såg hennes mamma att tummen såg konstig ut. Nu har jag läst på nätet att precis så där beter sig smultronmärken. Det är ett nystan av blodkärl som är som störst när barnet är 3 – 4 månader, och som brukar ha bleknat bort helt efter några år.

Just nu är det väldigt besvärligt, för Tiny har hittat tummen och suger på den ofta och länge, naturligtvis just den tummen. Huden på smultronmärket är tunn och ömtålig, det går hål och gör ont, och mamma måste sätta på en bomullsvante. Inte roligt.

Hur gör man för att hjälpa henne hitta nappen istället? Varför finns det inga riktigt små nappar, där själva sugdelen inte är större än en bröstvårta? Stora L har försökt få Tiny att ta nappen sedan första dagen, men hon får bara världens kräkreflexer för att nappen är för stor. Produktutveckling, tack!

Lilla A föddes med ett likadant märke, fast lite mindre, mitt emellan ögonen på näsroten. Det är nästan helt borta nu. Jag saknar det nästan.

Forts. svar på fråga nr 82:  Jag kom just på en sak till som får mig på gott humör. Jag älskar att tävla, och jag gör det hela tiden. Med mig själv, om inte annat. 😉

Och jag är alltid övertygad om att jag kommer att vinna, ända fram till den dag tävlingen avgörs och vinnarna presenteras. Om det då trots allt visar sig att mitt namn inte är med (konstigt nog är det vanligast…) så har jag redan, blixtsnabbt, intalat mig själv att det ändå inte var riktigt min cup of tea. Jag ville egentligen inte ha just det priset, mitt bidrag var egentligen det bästa, men juryn var ofördelaktigt sammansatt osv osv. Kort sagt, jag tappar aldrig sugen, kastar mig genast över en ny utmaning.

Just nu har jag anmält mig till en tävling på mitt gym Allsports i Henån på Orust. Två personer kan vinna en personlig tränare (pt) i en hel månad. Utmaningen är att gå ner ”de sista kilona” genom att genomföra ett tufft program som innehåller både fysisk och mental träning, och kostråd. Under den månaden ska man dessutom skriva dagbok varje dag.

Den där tävlingen är ju specialutformad för mig! Jag har 6 kg kvar att gå ner av mina 20 överflödiga. Jag är en kvinna i mina bästa år, envis som synden och dagbok, det skriver jag  ju redan. Klart jag kan klämma in lite träningsdagbok i bloggen också! Klart jag vinner! Plötsligt är mitt humör på toppen igen… 🙂

Just nu finns det ett absolut oslagbart sätt för mig att bli på bra humör igen. Det är att rensa ogräs. Känna den lena, torra varma jorden i fingrarna. Dra upp brännässlor och kvickrot och känna tillfredsställelsen när flera decimeter långa lianer av rötter följer med.

Peta upp små självsådda fröplantor av förgätmigej och stoppa ner dem på nya ställen.

Omplantering och frösådd är också humörhöjande. Men i år är det ransonering på det nöjet. Jag har en viss förmåga att gå till överdrift, därför har jag en vit frösäsong i år. Inga frökataloger, inga nätinköp, inga komihåglistor eller postitlappar i trädgårdsböckerna.

Varför blir jag på bra humör av att få jord på händerna? Det har med känselsinnet att göra. När tankarna får mig att sjunka, är sinnena det som lyfter mig.

Kaprifolblom, musik, fågelsång, fjärilsfladder, havsbris, solvärme, kanelsmak. Bebisdoft.

De overkligt vackra blommorna på bladkaktusen i uterummet.

Hur gör du för att bli på bättre humör?

Vilken helg det har varit. Första helgen med solhatt. Ändå bränner kinderna och nästippen efter många timmar i solen ute i trädgården.

I år väger jag 14 kg mindre än förra våren. Hur orkade jag släpa runt på den övervikten? Nejvisst nej, det gjorde jag ju inte.

Ändå tvingade jag mig själv att trots smärta i rygg och knän, magkatarr och trötthet göra en massa saker förra våren, som jag har valt bort i år. Inga förodlingar i växthuset. Inte 40 tomatplantor på tillväxt. Inte 100tals sticklingar på gång. Inte oräkneliga jättekrukor som ska tömmas och planteras om. Osv osv. Varför är det så svårt att se sig själv? Jag var ju trött, arg och stressad jämt. Om någon hade försökt säga till mig att banta 14 kg och varva ned, hade jag blivit tvärförbannad.

Det är tankeväckande att se tillbaka och inse hur fort det går att ändra på sin livsstil. Radikalt.  På ett år kan man faktiskt styra upp sig själv, bort från katastrofkursen.

Idag har jag planterat rosor och klematis, och örter i pallkragarna.  Och läst frågor som folk mailat till mig i min roll som Fråga Svärmor. Jag lär mig massor, och förundras… Inte visste jag att det fanns så många sätt att bära sig dumt åt mot sina svärbarn…

Första maj 2010, tidigt på morgonen, före 7 faktiskt. Jag ligger under en filt i soffan i uterummet. Ute sliter vinden i halvt utslagna björken på flaggberget. Det är grått, kallt och regn i luften. Jag vaknade alldeles för tidigt fast det var sovmorgon, fast det var fest igår, och smög mig upp ur sängen för att inte väcka Odd. Nu ligger jag här som en belåten katt på min favoritplats, och ska försöka svara på frågan: Vad behöver du för att vara lycklig?
Inte mycket som kan köpas för pengar, (även om det säkert underlättar att t ex ha ett uterum för en halv miljon att mysa i). Hälsa? Nja, jag minns lyckliga stunder även som sjuk. Frid i familjen? Det tar emot att erkänna, men lyckokänslan har trängt sig på mig ibland även när någon i familjen haft det svårt. Även när det inträffar sorg och katastrofer kan jag komma på mig själv med att en kort stund njuta och uppfyllas av den där varma, goda vågen.
Sanningen är att jag behöver väldigt lite för att hitta lyckokänslan. Det räcker med stillhet, eller i alla fall koncentration inåt, i kombination med en musikupplevelse, eller kanske bara ljudet av kluckande vågor, eller en doft, eller synen av någonting vackert i naturen.

Du kan träna upp din lyckoförmåga! Det är en gåva, att ha nära till lyckan. Det är genetiskt betingat, läste jag nyss i den väldigt läsvärda  tidningen PS som vi har på jobbet. Vissa har det, andra inte. Så orättvist!
Men det stod faktiskt också att publicerade rapporter från senaste lyckoforskningen (bl a från  Umeå Universitet!)  visar att alla kan träna upp sin förmåga att känna lycka. På den spännande hemsidan Lyckoprojektet.com som drivs av dessa svenska forskare kan du dels testa din nuvarande lyckonivå, dels prova olika strategier för att träna upp din lycka!

Vad behöver du för att vara lycklig?

Lille L har en pappa som är datasnille. Jo, det är sant, jag säger inte så bara för att jag är hans mamma. När LifeStone en dag stod still och vår ordinarie datasupport gjort vad de kunde återstod bara att ringa store L.

Men eftersom det var hans tur att ta hand om lille L, och det var mitt i veckan, uppstod barnvaktsproblem. Vilken tur för mig!  🙂 Jag fick plötsligt två hela dagar tillsammans med världens gulligaste 3-åring! Vi läste Agaton Öman (han kan redan flera bokstäver!), hämtade skrindan och en massa sandleksaker i sommarhuset, lekte med lego, lekte med Sigge, plockade påskliljor, rullade köttbullar, lekte med lego, bakade bröd, rensade ogräs, städade lekstugan, spelade piano, sov middag, lekte med lego… Aldrig har väl 2 dagar gått så fort i ett så lugnt och trivsamt tempo.

Och alla paketen som tornat upp sig på LifeStone kom iväg till slut tack vare store L. Avgjutningar av små bebisars händer och fötter för nästan en halv miljon! Det var nog den trevligaste katastrof jag varit med om hittills. 🙂

När vi var unga och hade det ganska knapert och tre småbarn gjorde vi en fantastisk resa till England. Vi hade sparat ihop 10 000:- på att odla och sälja jordgubbar under sommaren. Så vi satte oss i vår skraltiga Amazon kombi och tog båten till England. Där tog vi oss tvärs över till Cheddar och sedan längs kustén söderut. Vi bodde vi på B&B, målet var att komma så långt söderut att barnen skulle få se riktiga palmer. Jag minns fortfarande när vi kom till Lynmouth en sen kväll, och det första vi såg var palmerna på strandpromenaden.

Nu är min dröm att kunna ta med hela familjen på en resa. Jag vet inte riktigt vart, kanske Grekland. Eller kanske hittar vi det perfekta remålet för hela klanen nu när vi snart reser på cykelsemester till Toscana, min O och jag. Jag ska nämligen snart fylla 60, och tänker resa bort istället för att ha något stort kalas.

Tänk att kunna bjuda alla barn med familjer på en solresa. Vi skulle bli 13 personer. Jag har sådan tur så att alla barn och respektive trivs i varandras sällskap, jag är säker på att det skulle bli en underbar vecka. Sedär, nu har jag skrivit ner min dröm. Nu har den redan förvandlats till en plan!

Nu har Fråga Svärmor startat på Allt för Föräldrars hemsida! Jag var precis inne på sidan och tittade, och såg att ännu har inga frågor kommit in. Tänk om ingen frågar något?! 🙁 

Krönikan om svärmorsrollen som jag skrev var däremot borttagen från förstasidan. Om du vill läsa I huvudet på din älskades mamma, så hittar du texten här.