Vad vill du minnas av den här dagen?

Det börjar bli många spännande, gripande, underbara berättelser i Farmorsbloggens tävling! Alla historier är olika, och alla är underbara på sitt sätt. Det är så sant som Fjortisens Morsa kommenterade i början av tävlingen. ”ALLA har något att berätta!”

Jag är så glad att ni vill dela med er av dessa dyra erfarenheter! Du som läser detta, du har säkert också en alldeles unik, egen mammaberättelse! Skriv ner den, och lägg in den som en kommentar till Mammors Underbara Berättelser

Där finns redan (obs! jag nämner bara några exempel slumpmässigt!) berättelser av…

…en mamma som vägrade ge upp sitt barn trots att allt fostervatten hela tiden rann ut genom hålet efter fostervattenprovet, och som höll ut i 28 veckor tills barnet kunde tas ut.

…en mamma som överlevde en otäck trafikolycka med sin 2-åring och sin 4-åring.

…en mamma som fick kämpa för provrörsbefruktning IVF och till slut efter 5 år fick tvillingar.

…en mamma vars bebis måste hjärtopereras direkt efter förlossningen.

…en mamma vars bebis föddes med klumpfot och måste vara gipsad från födseln och upp till 1-årsåldern.

…en mamma som var nära att dö i havandeskapsförgiftning.

…en mamma vars bebis föddes i 26e veckan.

…OCH MÅNGA FLER!

Det är en mycket svår fråga att svara på, vad som är viktigast just nu.

Under mer än 10 år trodde jag att hästar var en viktig del av livets mening. Vi hade ponnyer som vi åkte land och rike kring och hopptävlade med. Det var en rolig och intensiv period i familjens historia. Alla våra pengar, all vår tid och allt fokus satsades på hästlivet.

Jag hade en plan över hur allt skulle se ut 2, 3 och 5 år framåt. I planen stod hur ponnyer och barn skulle utvecklas, när övergång till stor häst skulle ske, vilka som skulle få föl, vilka nivåer barnen skulle tävla på osv.

När jag hittade den där planen ganska nyligen blev jag förfärad över min brist på perspektiv. Hur kunde jag tänka så smalspårigt?  En vacker sommardag fick vi en liten sladdis som visade sig vara allergisk mot hästar,  och vips förvandlades hela vår livsstil till en parentes. Det nybyggda stallet blev med tiden en del av LifeStones verkstad,  den fina paddocken har blivit vändplan för lastbilar.

Nu har jag gjort samma sak igen. Satsat allt; pengar, tid och fokus på LifeStone och tyckt att det har varit roligt hela tiden. Tycker fortfarande, och vill egentligen inte ändra på något! Fast det måste jag ju, visar det sig nu. Det som gick bra när jag var 30 kostar för mycket när jag är 59. Hälsan är ett för högt pris att betala, hur kul man än har.

24/7 måste nog ändras till 8/5. Kanske 8/4. I tanke och handling.

Viktigast i livet just nu är att stanna upp, orientera mig, bestämma hur jag vill leva och hur mycket jag skall arbeta. Göra en plan som inte bara handlar om hästar denna gången.

Vad är viktigast i  livet just nu?

För en tid sedan sa en av mina bästa väninnor till mig att hon tycker Farmorsbloggen är så bra, men att den också gör henne lite sorgsen. ” Ni verkar alltid ha det så fint och bra, jag blir lite avundsjuk, jag vill också ha det så.”

Det gjorde mig betänksam och ledsen. Inte vill jag att Farmorsbloggen ska få någon att börja jämföra sitt liv med det som jag visar av mitt liv på bloggen! Där har jag ju skalat bort det som är fult, fel och fattigt! Jag ljuger inte, men jag tar inte alltid med hela sanningen.

Farmorsbloggen är ingen dagbok över en perfekt tillvaro.  Jag har valt bort att beklaga mig, bikta misslyckanden eller lufta ångest i min blogg. Det finns förstås i mitt liv också, men jag förminskar det, låtsas inte om det om jag kan.

Med Farmorsfrågan vill jag demonstrera i praktiken hur enkelt man kan använda det positiva tänkandet som verktyg. Jag vill visa ett kraftfullt sätt att styra sig själv mot nya möjligheter och förändringar. Förändringar som naturligtvis är helt individuella för var och en av oss. Någon blir klar över att hon vill skiljas, en annan vill flytta till Thailand.

Inte minst hjälper jag mig själv med mina Farmorsfrågor 🙂

”Nu är det 5 i 12. Nästa gång får du ingen chans, då är det en hjärtinfarkt eller en stroke. Du måste förstå att det är allvar. Nu måste du välja mellan livet och arbetet.”

Doktorn spände ögonen i mig och lät sig inte avbrytas när jag försökte skjuta in ett litet  ”…men…”

Jag tyckte att han var dramatisk, jag misstänkte att han njöt lite av sin roll och effekten av sina ord. Lite.

Situationen var alltså den att jag, tillsammans med O. satt hos distriktsläkaren för en första genomgång av min situation.  I tisdags, dagen efter hemkomsten från en vecka i Canada,  blev jag nämligen akut yr. Så yr att jag inte ens kunde ligga utan att rummet snurrade. Efter en natt på akuten med hjärnröntgen och andra prover konstaterades högt blodtryck. Väldigt högt. Efter medicin sjönk det något, så att yrseln släppte.

Igår satt jag hemma vid köksbordet med datorn och svarade på mail, tog en massa beslut och jobbade nästan som vanligt.  Lite yr och lite matt, men fullt handlingskraftig.

Idag säger doktorn bland mycket annat att jag inte får kolla mail ens, jag ska ha Kravlös Vila i 3 veckor. ”Ligga pall” uttryckte han sig. ”Men ska man inte röra sig om man har högt blodtryck?” lyckades jag skjuta in när han hämtade andan ett ögonblick. ”En stilla promenad ibland,” sa han myndigt, ” Sitta och se ut över havet och meditera…” tillade han.  ”Men jag har ju 8 anställda,” invände jag,” jag måste ju åtminstone ordna upp en massa saker först…” ”Det får din man ta hand om, han får sköta allting tills vidare, du ska bara vila och se till att inte bli upprörd över något, ” avbröt doktorn barskt. ”Nu gäller det livet, det måste du förstå. Tänk på dina barn och barnbarn!”

Stackars O. harklade sig. ”Ja, det är ju bra med raka besked,” sa han med blek röst.

”Ja, inte sant,” instämde doktorn hurtfriskt. ”Det är ju bättre att jag säger som det är nu, så kan ni tacka mig sen för att jag räddade ditt liv,” tillade han välvilligt.

Vi vacklade tagna ut från hans rum. O. med händerna fulla av papper till Försäkringskassan, tider för provtagning, remisser och jag vet inte allt. Plus min ryggsäck och jacka.

”Jag fick förtroende för honom, han verkade seriös” viskade O.

Sen gick jag in ensam till sköterskan för mätning och vägning (inte kul). Men hon visade sig vara en ängel när jag beklagade mig.

”Det är klart du ska fortsätta med bloggen om du tycker det är så roligt,” tröstade hon. ”Annars blir du ju upprörd över det!”

(Undras om det också är tillåtet att pula med min nya Iphone 3Gs som lär vara i faggorna?)

Så jag inleder nu 3 veckors Kravlös Vila, vilket bl a betyder att jag inte kan maila svar tillbaka på alla gulliga kommentarer  som ni skickar till Farmorsbloggen.  Men jag kommer att fortsätta skriva och läsa bloggen varje dag. I soffan i mitt underbara uterum, med Nora Jones, Katie Melua, Laleh eller Bo Kaspers i Ipodens högtalare. Tipsa mig gärna om mer bra Kravlös Vila-musik 😉

Det står i sjukintyget att prognosen är att jag kommer att bli frisk och kunna återgå till arbetet. Det minns jag inte att doktorn sa, men han kryssade som tur är i den rutan på FK-blanketten…

 Lyckliga  jag som har en sån kärnfrisk man som älskar mig.:-)

Oj det var enkelt. Min livskvalitet skulle höjas otroligt, och min stressnivå sänkas i motsvarande grad, om jag bara…

1. … planerade veckans måltider. 7 dagars lunch och middag för 2 personer, ska det vara så svårt??? Det är ju patetiskt att en 59-årig mormor/farmor river och sliter bland röran i frysen en halvtimme innan middagen, som oftast är minst en timme försenad ändå.

Lika patetiskt är det att lunchen ofta glöms bort, och när jag kommer ihåg det, eftersom jag blir så konstigt yr, slänger jag snabbt ihop några stekta ägg och lite mackor med ost. Hur är det möjligt, jag som vet allt om GI, tallriksmodell och näringsvärden?

2…släckte sänglampan 30 minuter tidigare. Varför har jag så dålig karaktär att jag alltid måste läsa lite till? Min man har somnat för länge sedan när jag motvilligt lägger ner boken på golvet bredvid sängen och släcker. Jag kommer att vara dödstrött när jag vaknar. Vet ju att jag behöver minst 7, helst 8 timmars sömn för att vara på topp.

3…vaknade 30 minuter tidigare. Det hänger förstås ihop med att jag släcker så sent. Men om jag kunde vakna lite tidigare, skulle jag hinna med en hel timmes morgonpromenad eller cykeltur innan jobbet. Plus att jag skulle ha tid för en dusch och lite makeup. Det skulle påverka mitt humör och min energi hela dagen.

Vad är det som hindrar mig att göra detta? Hur dum får man bli? Fel formulering, jag tar tillbaka.

Vad är första stegen för att åstadkomma dessa 3 små förändringar som skulle förändra mitt liv enormt mycket till det bättre?

Att skriva en veckomatsedel.

Att sätta klockan så att den ringer en timme innan det är SOVDAGS!

Vilka 3 små förändringar i din vardag skulle ge dig en bättre livskvalitet?

Sigge älskar pipleksaker. Ju mer det låter desto bättre. Tråkigt nog blir de flesta ganska kortlivade. Sigge älskar nämligen med tänderna. Den här väldigt högljudda kalkonen var han fullkomligt tokig i hela två veckor. Sen lyckades han nästan äta upp tutan som fanns i kalkonens mage. Som tur var hann jag reagera innan han svalde…

Ett nytt projekt gör mig alltid glad, både när jag kommer på idén och därefter. Jag har massor av projekt på lager, och det kommer hela tiden nya. En del är påbörjade i praktiken, andra finns bara som drömmar eller planer. Några är kortsiktiga, som tex att fräscha upp skolkunskaperna i franska eller köpa en DVD-kurs i Photoshop.

Andra projekt är väldigt långsiktiga. Till exempel glasmosaikträdet som jag såg i Baltimore utanför deras Museum of Modern Arts. Ett dött träd hade klätts in i glas och porslin, det var fantastiskt vackert fast det kanske låter pråligt. Jag vill göra ett eget!

Jag vill också göra en betongskulptur med vattenplask till trädgården. Det ska föreställa ett litet barn som sitter hopkrupet på en sten och metar krabbor.  Jag har aldrig skulpterat i hela mitt liv. Men min dotter är konstnär och skapar hela tiden fantastiskt vackra konstverk. Jag räknar med att hon har ärvt talangen av mig.